Framtiden som blev fel

Sveriges resa från kunskapssamhälle till "uppmärksamhetssamhälle"

Minns du millennieskiftet och dåtidens visioner?

Minns du år 2000? Sverige hade god fart i ekonomin efter reformerna i spåren av 90-talskrisen och den stora frågan var milleniumbuggen. Skulle datorerna klara omställningen från 1999 till 2000 eller skulle hela samhället stanna av? IT-konsulter tjänade storkovan på att framtidssäkra diverse system.

Jag arbetade då på Miljövårdsberedningen och vi hade gjort ett stort framtidsarbete om hur byggsektorn skulle kunna utvecklas hållbart. Detta var samtidigt som Agenda 21 var på allas läppar, i Sverige ofta tolkat som lokalt miljöarbete. Något år senare började jag på IVA. Vi drev flera stora framtids/scenarioprojekt som Teknisk Framsyn, Energiframsyn, Transport 2030, Framtidens universitet m.m. Vi såg Sveriges möjligheter som enorma, framtiden var ljus och Sverige skulle så klart leda utvecklingen genom kunskap, teknik och innovation i alla möjliga branscher.

Men hur blev det idag, dvs. när vi är i dåtidens framtid? Om någon år 2000 skulle ha beskrivit Sverige år 2021 hade det avfärdats som en dystopi.

Fram till finanskrisen år 2008 hade Sverige god ekonomisk utveckling (BNP/capita) men sedan har den mattats av. I OECD:s välståndsliga sjunker Sverige trendmässigt. Idag har Sverige mest skjutningar i Europa, EU:s tredje högsta arbetslöshet, sjunkande skolresultat, universitet där kvantitet går före kvalitet, risk för elbrist i ett underdimensionerat elnät, en offentlig sektor som inte hänger med i digitaliseringen, eskalerande ungdomsbrottslighet och ett 60-tal utanförskapsområden där gäng/klaner kan sätta upp vägspärrar och driver egen rättskipning. Sverige är ett allt mer splittrat land som knappast kan slå sig för bröstet och kalla sig föredöme. 

Det är tur att näringslivet ändå utvecklas positivt och driver tillväxten. Men kompetensbristen är påtaglig, miljötillståndsprocesser är för tidskrävande och det finns flaskhalsar i infrastrukturen. Elektrifieringen, Cementa, Preemraff och Bromma är frågor som visar att politiken går i otakt med näringslivets behov.

”Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020”, ”Sverige ska vara ett tryggt land” och ”ungdomsbrottslighet är inte OK” är citat från politiker. De visar på en ignorans för den verklighet medborgare möter med ökad arbetslöshet, utanförskap, dålig skola och ökad otrygghet. Politiker svarar att utvecklingen “inte är OK” eller ”vi såg det inte komma”. Politiker har allt för länge ägnat sig åt att kommentera samtiden istället för att lösa de samhällsproblem vi har på hemmaplan. 

Godhet räcker inte för att lösa problem

Men hur hamnade vi här? Jag tror det handlar om två trender; en tävling om godhet och en ignorans för fakta och konsekvenser av beslut.

Lås oss börja med godheten som gett upphov till svenska glosor som folkhem, ombudsman och vår självbild av att vi tror oss vara någon form av föredöme i världen.

Med goda intentioner blir medborgares eget ansvar för sin utveckling och försörjning allt mindre. Skolan, kommunen och myndigheter har getts allt större ansvar för medborgares liv. Det handlar inte bara om ekonomiskt stöd utan också hälsa och välmående. Listan på allt som t.ex. skolan ska göra för elever är lång och föräldrar och elevers ansvar för sin egen inlärning eller situation är svag. Inget får vara jobbigt.

Idag är Agenda 2030 och ”globala utmaningar” på allas läppar. Det går inte att i politiska sammanhang prata om något utan att först säga att Agenda 2030 är viktigt. I detta ligger också global uppvärmning som är ett reellt problem för världen. Sverige vill åter vara ett föredöme. Givetvis ska Sverige bidra och göra sitt men att så stor kraft läggs på detta kan också vara ett sätt att slippa hantera de reella problem vi har framför dörren på hemmaplan. 

Strategier är verktyget för dagen i offentliga sammanhang. Det finns strategier för digitalisering, industrialisering, export, livsmedel m.m. Alla förkunnar att Sverige ska vara bäst och allt ska vara hållbart. Mellan år 2011-2014 nämns strategi sju gånger på regeringskansliets webb. Från 2015 till idag nämnas det 4865 gånger. Trots alla strategier och tal om ”samhällsutmaningar”, gärna globala, så är resultatet klient. För att skapa resultat måste strategier följas av ändrade uppdrag, budget och ansvar för att något ska ske. Åtgärdsdelen uteblir. Istället stannar åtgärderna vid universalreceptet ökad samverkan vilket sällan löser några problem.

Ignoransen tar över i uppmärksamhetens tid

Så till ignoransen. Trots att vi idag lever i ett samhälle där tillgången till information är i det närmaste oändlig så väljer många att inte söka och värdera information. Istället lägger man ord i munnen på meningsmotståndare och tolkar omvärlden strikt efter sina värderingar. Det syns också allt mer i olika nyhetsmedier som inte alltid är konsekvensneutrala, utan utgår från olika värderingar. Då krävs en stor egen insats för att man som mediakonsument ska förstå sin omvärld.

Vi lever idag i ett uppmärksamhetssamhälle där den som skriker högst på vargen eller den mest kränkta får uppmärksamheten och därmed definierar problemet. Debatten utgår från vem som säger vad och inte från vad som sägs. Allt färre människor orkar ta till sig kunskapsunderlag för att faktiskt försöka förstå olika frågor. Det gäller också i politiken där man behöver se saker långsiktigt och tydligt beskriva konsekvenserna av olika beslut. Men det är viktigare att följa medialogiken och få ut så många kommentarer som möjligt. Att föra djupare resonemang låter sig inte göras. Men att kalla Sverige ”välfärdssamhälle” eller ”kunskapssamhälle” när otryggheten ökar och kunskap inte värderas räcker inte.

Idéen med ett samhälle

För att ett samhälle ska funka behövs en gemensam idé om vad det är och står för. Som medborgare bör man kunna förvänta sig en fungerande rättsstat utan korruption, att staten har våldsmonopol genom försvar och polis, ett utbildningssystem som ger alla förutsättningar att kunna försörja sig och bli goda medborgare, infrastruktur, sjukvård och ett skyddsnät för de som behöver det. Det är därför vi betalar skatt. Men när samhället inte levererar detta söker människor sin hemvist i andra strukturer.

Andelen svenskar som anser att utvecklingen går åt fel håll har senaste nio åren ökat och är idag enl. SOM-undersökningen 57 procent. Ändå har Sverige ekonomisk sett aldrig haft det så bra som nu. Den globala utvecklingen har också gått åt rätt håll. Globalt sjunker fattigdomen och allt fler människor får grundläggande utbildning, vaccination och blir och blir en del av den globala ekonomin. Så världen ger enorma möjligheter för ett fortsatt välstånd.

Dessa möjligheter diskuteras sällan. I klimatångestens spår drivs symbolpolitik istället för att Sverige förhåller sig till omvärlden och fokuserar på att lösa frågor som vi rår över, alltså de frågor som vi kan påverka. 

Vad gör vi nu då?

Men vad händer om vi inte lyckas? Kan utvecklingen i Sverige bli som i Polen och Ungern där man backar från demokratin? Hur kommer Sverige se ut om utvecklingen de senaste tio åren extrapoleras? Sverige har blivit landet där i alla fall jag inte längre förvånas av oförmågan att lösa samhällsproblem. Med ett allt större utanförskap, kunskap som degraderas, våldsammare samhälle och ett politiskt system som inte förmår lösa de problemen väljarna möter så dras de mot ytterkanterna. Och då radikaliseras politiken.

Sveriges välstånd bygger på kunskap och entreprenörer som skapat framgångsrika företag. Historien är dock inte någon garanti för välstånd i morgon. Idag verkar vi ha glömt att välstånd kräver arbete. Det är lättare att istället gnälla i en tweet.

Bra utbildning kan vara krävande och det kan vara jobbigt att jobba. Därför måste det vara lönsamt att plugga och arbeta. Globala vinnare blir de länder med välutbildad befolkning, gott företagsklimat och väl fungerande statsapparat. Men det parlamentariska läget gör det inte lättare att utveckla Sverige för den globala konkurrensen.

Våra visioner från år 2000 slog fel. Sverige har inte blivit bättre på kunskap, en ledare i digitaliseringen eller ett föredöme när det gäller energisystemet. Så vad kan vi lära av de senaste 20 åren? Och vad är visionen för Sverige år 2040? Vilket samhälle vill vi ha och hur ska vi nå dit?

Ska utvecklingen vändas kan vi inte fortsätta att skjuta upp utvecklingsreformer. Det behövs en mer kvalificerad debatt och ett politiskt ledarskap som förmår prioritera och driva frågor som gör Sverige bättre. Inte bara prata strategier och samverkan. Men det är kanske att önska för mycket.

Photo by Sydney Sims on Unsplash