Med bredare perspektiv kan Sverige bidra till globalt hållbar utveckling

Växthuseffekten är ett stort globalt problem. Få ifrågasätter vetenskapen i detta. Raden av toppmöten om problemet avlöser varandra och de flesta politiker bedyrar hur viktigt det är att vi tillsammans stoppar den globala uppvärmningen. COP 25 är det senaste försöket att hitta vägar framåt. Men vad ska Sverige göra om andra länder inte vill bidra?

Länder kan enas om långsiktiga mål men hittills har inga synliga resultat nåtts. De globala utsläppen fortsätter öka och nya möten hålls. Och nya prognoser om världens undergång presenteras. Sedan 1970 har utsläppen av växthusgaser ökat 240 % i världen samtidigt som de svenska utsläppen minskat till hälften.

Så varför har Sverige lyckats? En stor del av förklaringen är utbyggd vattenkraft fjärrvärme och kärnkraft. Det är först under senare år som andra förnybara energislag ökat. Idag står Sverige för 0,1 % av de globala utsläppen. Som jämförelse kommer Norges senast öppnade oljefält John Sverdrup att pumpa upp olja och gas som motsvarar 20 års svenska utsläpp. Så vad kan Sverige göra för att på bästa sätt minska den globala växthuseffekten? Är det med nationella åtgärder?

Regeringen införde 2017 avdrag för elcyklar som en miljöåtgärd. Visst, transporter står för största delen av koldioxidutsläppen. Men elcyklar är inte någon större del av lösningen. Kanske var det därför stödet under tystnad försvann förra året.

Plast i haven är ett annat problem. Sverige inför skatt på plastpåsar för att vi enligt Per Bodlund ”annars är på väg mot en situation där vi 2050 har mer plast än fisk i haven om inget görs”. Men problemet är framför allt i Stilla Havet där ett fåtal länder står för föroreningarna. I Sverige har vi sedan lång tid tillbaka väl fungerande avfallshantering där plast återvinns eller blir el och värme i avfallsförbränningsanläggningar. Plast läggs inte på soptippar. Skatten ger intäkter men knappast några effekter.

För Sverige som ett glest befolkat land med stora avstånd är flyget en viktig del i infrastrukturen. Men flyget lyfts fram som en stor klimatbov och utvecklingen av flyget i Sverige bromsas. Arlanda och Brommas framtid skjuts upp. Svenskt inrikesflyg står för 0,001 % av världens koldoxidutsläpp och beskattas nu. Inrikeslinjer läggs ned, SAS har flyttat USA- och Asientrafik till Kastrup, Norwegian lägger ned alla långlinjer från Arlanda och Ryanair stänger Skavsta som bas. Sverige hamnar allt längre bort när resenärer får byta flyg för att ta sig till och från Sverige. Inrikes är det framför allt mindre orter som får sämre kommunikationer med Stockholm. Sämre flygförbindelser leder knappast till mindre resande och utsläpp. Näringslivet och folk i världen behöver och vill fortsätta att resa.

Detta är tre exempel på nationella symbolfrågor som fått stor uppmärksamhet. Men globala problem kräver globala lösningar. Det säger sig självt att även om alla utsläpp av växthusgaser i Sverige upphör över en natt så märks det inte i den globala utvecklingen. Visst kan det kännas bättre - vi skulle ha gjort vår del. Men globala uppvärmningen skulle fortsätta.

Minskade utsläpp löses inte med symbolpolitik som plastpåse- och flygskatt, elcyklar och genom att skambelagda olika beteenden. En dystopisk framtid där vi ska avstå från resor och bekvämlighet lockar inte. Sverige blir inte ett föredöme för medborgare i andra länder genom att späka sig och skambelagda omgivningen.

Politik är att prioritera. Men när politiken ägnar sig åt symbolpolitik tas tid och kraft från frågor som också är brinnande. Sverige har många akuta samhällsproblem att lösa och politiker kan bara skapa resultat i frågor som man har ansvar för. Kommunerna har problem med skola, omsorg och integration samtidigt som regionerna har problem med vården. Givetvis ska man göra det man kan för att minska global uppvärmningen, men det kan aldrig vara första prioritet för kommunerna. För globala frågor behöver regeringen och internationella samfund agera. Men vad bör då regeringen göra?

Ett hållbart samhälle måste vara attraktivt. Sveriges kan visa världen hur utsläpp av växthusgaser kan minska. De lärdomar vi har från att infört miljövänliga avfalls- och VA-system, CO2-snåla energisystem och byggande av energismarta hus kan spridas till andra länder. Nu kan vi utveckla grönt flyg genom biobränsle och el och satsa fjärde generationens kärnkraft. Genom att exportera kunnande och teknik kan andra länder minska sina utsläpp samtidigt som det bidrar till företag och jobb i Sverige.

Detta kräver ett nytänk i hållbarhetsarbetet. Politiken behöver se teknik och handel som Sveriges viktiga bidrag till global utveckling. Vi behöver intensifiera forskning och utveckling av t.ex. kärnkraft, fosforåtervinning, smart stålframställning och grönt flyg. Samtidigt behövs givetvis goda villkor för företagande och ett strukturerat arbete för ökad export av miljösmarta lösningar.

Att förlita sig på förhandlingar och skambeläggande kommer inte räcka för att minska växthuseffekten. Och domedagsprofetior har aldrig varit vägen framåt. Vi i Sverige kan vara ett föredöme på riktigt och få fler länder att vilja arbeta för en hållbar utveckling. Då behöver dialoger övergå i reella samarbeten så resultat skapas. Teknikutveckling och handel är två vägar. Så när ska vi börja?

Photo by Jon Tyson on Unsplash