På vilket sätt är Sverige en kunskapsnation?
Så blev det åter debatt om Pisamätningen. Att skolor gallrat bort svaga elever var känt redan när undersökningen kom men nu blossar det upp igen. Olika politiker kräver utredningar samtidigt som skolverkets GD är ”trygg med resultaten”. Det påminner om att famla efter sista halmstrået i bilden av Sverige som ”kunskapsnation”.
Två saker borde prägla en ”kunskapsnation”; att kunskap uppskattas och att kunskap används. Men gör vi det i Sverige?
I Sverige har kunskapen mätt i Pisa m.fl. studier under många år successivt sjunkit jämfört med konkurrentländerna. Den uppgång som sågs i senaste mätningen är sannolikt fel eftersom svaga elever gallrats bort. Samtligt har betygen i svenska skolan ökat medan de absoluta kunskaperna tycks sjunka.
Men Sverige öser pengar på skolan och ligger Sverige på sjunde plats i kostnader/elev inom OECD. Idag lämnar en fjärdedel av eleverna grundskolan utan fullständiga betyg. Sedan 1997 har andelen elever som inte är godkända i något av kärnämnena svenska, matte och engelska fördubblats till 15,5 procent (OECD Education at a Glance 2019).
När det gäller kunskap får Sverige allt svårare att hävda sig mot andra länder.
Förfallet börjar i grundskolan där man flyttas vidare trots avsaknad av kunskaper. Allt mer tid och pengar behöver då läggas på extra stöd och undervisning för svaga elever på bekostnad av annan undervisning. Elever utan tillräckliga kunskaper får börja gymnasiet istället för att gå om. Men det individuella programmet är snarare grundskola på gymnasiet.
Det ser ju bra ut att man gjort alla gymnasieutbildningar treåriga och högskoleförberedande. De yrkesförberedande utbildningarna har förlängts samtidigt som de nödvändiga praktiska momenten blivit mindre. Kontentan blir längre men sämre utbildning som inte matchar arbetsmarknadens behov. Många branscher behöver utbilda nya medarbetare för att skolan inte gett dem tillräcklig kompetens.
Antalet studenter som läser på universitet och högskolor har fördubblats under de senaste decennierna. När fler pluggar vidare kommer fler studenter med sämre förkunskaper in och lärosätena behöver sänka kraven för att fler ska klara sig. Lärosätena får betalt för antalet studenter och examinerade poäng och saknar därmed incitament att ha höga krav i utbildningen. I svensk utbildningspolitik är det ju viktigare att fler får läsa vidare och också tar sig igenom utbildningen.
OECD kallar detta att vi är ”overeducated and underskilld”. Överutbildning är inte bara dyrt för samhället och individen, det skapar också missnöje när man som utbildad gör okvalificerat arbete. När civilekonomen tar gymnasieekonomens som i sin tur tar något okvalificerat jobb blir det svårare för de utan utbildning att få jobb överhuvudtaget. De ökar utanförskapet i samhället.
Sverige ligger i botten när avkastning på högre utbildning jämförs internationellt. En fjärdedel av högskoleutbildningarna är en ren förlustaffär för studenten (Saco/OECD).
Men det tydligaste exemplet på att kunskap inte värderas i samhället är kanske hur vi ser på lärare. För 30 år sedan var det svårt att komma in på många lärarutbildningar. Idag står många platser tomma vilket leder till svaga lärarkandidater, trots internationellt sett höga ingångslöner. Förklaringarna kan vara många men en tror jag är det bristande förtroende som finns för skolan. Få verksamheter är så detaljstyrda av politiker.
Svenska politiker brukar hävda att vi är bland de bästa länderna på forskning och innovation. Men det är om man ser till input. År 2007-2017 har universitet och högskolor fått drygt 10 Mdr i ökade forskningsanslag (UKÄ). Målet har varit högre kvalitet i forskningen. Men det är svårt att påvisa någon kvalitetsökning. De flesta svenska lärosäten fortsätter att sjunka i internationella rankingar. Varför frågar ingen hur vi kan få bättre output av satsningarna?
Men använder vi kunskap i politiken för bättre beslut? Regeringen fortsätter lägga ut utredningar som får allt kortare tid på sig jämfört med förr. Men utredningarna tas sällan vidare. Istället tillsätts diverse ”samordnare” som ska samordna offentliga insatser. Frågan är om det hjälper eller stjälper, vi har ju reda myndigheter med olika uppdrag och ansvar.
I Sverige tycks vi leva i en bubbla där vi är bäst och har rätt att förklara för omvärlden vad som är bra och dåligt. Men vår trovärdighet sjunker successivt. Coronastrategin har enl. DN (28/5) tagits fram utan underlag efter att FHM haft som att sjukvården skulle hinna med. ”Först den 7 april formulerade regeringen något man kallade strategi, men den saknade beslutsunderlag och angav varken medel och metoder för att lösa problemen.”
Det låter typiskt svenskt. Under senare år har olika regeringar tagit fram massor av strategier. Det finns för innovation, digitalisering, export, livsmedel, industrin m.m. Vaga visioner och mål finns men inga åtgärder. Samtalet kan fortgå men på riktigt händer inget.
Den bild som skissas här är inte ny. Förfallet har pågått under lång tid vilket gör det svårare att se förändringen.
Avståndet mellan visionen och verkligheten ökar. På lång sikt behöver vi komma ur bubblan och ta tag i våra problem. Idag har vi knappast något försprång kunskapsmässigt. Att vi blir relativt sämre kunskapsmässigt, både vad gäller skola och forskning kommer få konsekvenser.
Att vi själva tycker vi är bra räcker inte när andra blir allt bättre. Det hjälper inte att utrikesministern i spåren av Crona uppmanar ambassaderna att jobba med Sverigebilden eller att Skolverkets GD är trygg med Pisa. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp.
(Photo by Joao Tzanno on Unsplash)