Är universitet och högskolor nästa krisbransch?
Utifrån senaste tidens mediauppmärksamhet av KI:s Macchiariniaffär och debatten om sänkta krav i högre utbildning är det nog många som undrar hur det är ställt med svenska universitet och högskolor (UoH). Sveriges mest kända universitet KI nämns i samma mening som Kommunal, trovärdigheten ifrågasätts och först i helgen avgick rektorn. DN har till och med en avdelning på webben om "KI-skandalen". Trovärdighet är det viktigaste man har och när den börjar ifrågasättas är det illa. Högskolan kommer bli nästa krisbransch om man inte visar hur man värnar kvaliteten i utbildning och forskning samt visar vilken samhällsnytta man skapar.
Fram till 1950-talet var universiteten i Sverige en elitverksamhet med få anställda och totalt några tusen studenter. Universiteten stod för mycket av kunskapsuppbyggnaden i samhället med Humboldtuniversitet som ideal med fri vetenskap och en nära koppling mellan forskning och utbildning. Att universiteten är fria från andra intressen är viktigt för att de ska kunna både ifrågasätta och utveckla kunskap.
Idag är högskolan något mera, en institution för massutbildning och forskning. Högskolesektorn är största statliga sektorn med en omsättning på drygt 60 miljarder kr, 360 000 studenter och 73 000 anställda. I en globaliserad kunskapsekonomi med ökad konkurrens behöver universitet och högskolor hantera och utveckla flera olika roller. Men utifrån mediabilden verkar det inte gå något vidare. Högskolan kan inte negligera hur samhället ser på sektorn.
Sjunkande kvalitet i utbildningen Kvalitet i undervisningen uppstår i mötet mellan studenter och lärare. I fast penningvärde har finansieringen per student minskat vilket sannolikt lett till mindre undervisningstid och allt mer storföreläsningar. Samtidigt har dagens studenter sämre förkunskaper och fler antas än förr.
Trots att studenter med god utbildning är ett av de viktigaste resultaten av lärosätenas verksamhet så är det allt för få forskare som ser undervisning som viktigt. Dagens system med betalt per student leder till incitament att sänka kraven för godkänt. Kvantitet blir viktigare än kvalitet vilket resulterar i de kvalitetsproblem Harrison m.fl. lyft upp. Då måste man givetvis fråga sig varför lärosätena inte gör mer för att utveckla undervisningen genom att t.ex. jobba i lärarteam, utveckla MOCCs, utveckla vidareutbildningar och samarbeta med studenternas framtida arbetsgivare.
Lägre kvalitet i forskningen
Sedan år 2008 har staten ökat forskningsanslagen kraftigt (19 %) och anslagen styrs allt mer mot excellens. Ca 16 miljarder (46 %) av forskningsanslagen är direkta anslag till lärosätena medan övriga intäkter för forskning söks i konkurrens.
Sverige har jämfört med andra länder en låg andel högciterade forskare och 25 procent av de svenska publikationerna citeras aldrig. OECD konstaterade att sin utvärdering att ökade anslag under senare år inte gett bättre forskning, bara fler anställda. Mer pengar verkar inte ha bidragit till bättre måluppfyllnad, dvs. regeringens om mål forskning med hög kvalitet som bidrar till samhällets utveckling. Då blir det svårt att argumentera för högre forskningsanslag.
Samverkan på marginalen
I UoH:s uppgifter ingår att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Denna uppgift får ofta stå tillbaka med argumentet att den är ofinansierad. Strategier och organisationer har satts upp på lärosätena för att hantera samverkan, men oftast utan incitament för forskare att jobba med det. Intresset är dessutom svalt hos UoH för att avsätta egna pengar för samverkansprojekt.
Universitet och högskolor behöver själva utveckla sin verksamhet
Något som för en utomstående kan verka konstigt är diskussionen om högskolans styrning. UoH vill ha ökade basanslag och ökad autonomi, vilket man också fått under senare år. Med autonomin borde man kunna göra mycket för att utveckla utbildningen, prioritera i forskningen och jobba med samverkan. Istället vill man ha mer pengar för olika uppdrag som t.ex. samverkan. Ville man inte styra själv?
All verksamhet, även universitet och högskolor, har budgetrestriktioner. Oavsett hur mycket pengar ett lärosäte får finns alltid någon som vill ha mer. Därför är frågan istället hur lärosätena internt driver och prioriterar sin verksamhet. Lärosätena idag har inte en verksamhetsmodell som heter fri forskning, utan man har flera verksamheter som kan organiseras och ledas på olika sätt. Man ska ge 360 000 studenter bra utbildning, man ska samverka med samhället och man ska fritt forska och forskarutbilda för ca 35 miljarder per år. Universitet och högskolor är en komplicerad verksamhet som kräver professionell ledning och tydliga prioriteringar för att värna akademiska värden och fri forskning. Men just ledarskapet verkar allt för ofta brista.
Ett exempel förutom KI-affären är hur man bemannar sin verksamhet. Inte sällan möts jag av uppgiften att 20-30 procent av forskarna på t.ex. en institution skulle kunna sägas upp för att de varken drar in forskningsanslag eller bidrar till undervisningen. Då skulle OH:n kunna minskas och duktiga forskare få mer pengar. Men istället för att fokusera på hur de pengar man faktiskt har används på bästa sätt jagar man nya pengar. Kåre Bremers utredning pekar på insatser UoH kan göra själva när det gäller ledarskap.
Vem ska bestämma då?
En del menar att om det bara blir kollegial styrning rak igenom så blir allt bra. I KI-affären var det, bortsett från enstaka individer, tyst från kollegiet på KI trots att de varit med att välja nuvarande rektor. Hade de förtroende för sin ledning? Att många pratar om lärosäten som forskarhotell säger en del, som forskare drar man in sina egna pengar i lärosätets namn men sedan kör man sitt eget race och få bryr sig om lärosätet som helhet. Ledarskap prioriterats inte och ingen tycks orka jobba för att utveckla lärosätets verksamhet.
Förklaringarna till dagens situation finns i externa faktorer som finansieringssystem, meriteringssystem m.m. men också i UoH:s eget arbetssätt. UoH måste inse att man med den stora verksamhet man bedriver ständigt behöver förtjäna sitt förtroende. Om lärosäten själva inte förmår att kvalitetsgranska, utveckla och prioritera sin verksamhet är det som att ropa på politisk styrning. Att vara detaljstyrd av politiken är knappast en framgångsväg för att utveckla bra utbildning och forskning. När till och med KVA ryter i KI-affären har det gått långt.
Politiker väljer hur våra skattepengar ska fördelas och nu är behoven stora i många delar av samhället. Den frihet universitet och högskolor behöver förutsätter ansvar och det måste man visa att man kan ta. Efter senaste tiden mediarapportering kommer skattebetalarnas intresse att öka för vilken samhällsnytta universitet och högskolor levererar. Det är inte NPM utan normal återrapportering.
UoH är centrala för kunskapssamhällets utveckling. Precis som i andra kunskapsorganisationer måste olika kunskap användas för att utveckla hur verksamheten vid UoH bedrivs. Det handlar om ledarskap, projektledning, ekonomistyrning m.m. och inte bara mera forskning. Jag hoppas universitet och högskolor nu visar att man själv kan utveckla kvaliteten i sin verksamhet och också ta tuffa beslut. Gör man inte det kommer skattebetalare och politiker att vilja lägga pengar på annat och dessutom detaljstyra mera. Och i så fall blir högskolan nästa krisbransch.
p.s. Jag är medveten av att högskolevärlden är hetrogen och att det finns bra och dåliga exempel på allt. Det jag skissat här är en helhetsbild som framträder utifrån dem mediadebatt som varit. Oavsett om den är rätt eller fel kommer kraven öka på högskolan att bygga förtroende i samhället.