Vi borde sluta prata om samverkan
För en tid sedan skrev Mauricio Rojas om den svenska gemenskapens för och nackdelar. Han skrev att den goda sidan av gemenskapen är känslan av samhörighet, ömsesidig respekt, solidaritet och gemensamhet. Kanske är det detta som gör samarbete lätt. Vi är prestigelösa, har korta beslutsvägar och som litet land är det sällan är långt till den kontakt man kanske behöver. Vi brukar ju säga att den svenska samarbetsklimatet är en styrka.
Enl. Rojas kräver gemenskapen också sitt pris om man avviker från dominerande normer och konsensus. Där kan Jantelagens ursprung finnas och också det konfliktundvikande som behövs för att värna gemenskapen. Detta är kanske förklaringen till att vi gärna pratar om behovet av prioriteringar, men inte beslutar att prioritera bort något. Och istället för att prata om samarbete pratar vi gärna om det mer luddiga samverkan dvs. att koordinera något.
I politiken, speciellt när det gäller forskningspolitik och nyttiggörande av forskning, är samverkan ett mantra. Men betyder det något och hur förpliktigande är det? ”Samverkansuppgiften” är till skillnad från utbildning och forskning inte finansierad. Samverkan låter ju i alla fall bra och ingen kan vara emot det. Men att ”verka” åt samma håll behöver ju inte betyda något alls. Man kan dela visioner utan att ändra sitt beteende.
Istället borde vi använda begreppet samarbete. Ett samarbete är aktivitetsinriktat och betyder att båda parter ser en vinning av att jobba ihop, annars blir det inget. Det behövs klara mål, medel och uppdrag som skapar samarbete utifrån ingående parters egenintresse. Då kan det bli verkstad! För att det ska ske krävs beslut som ibland utmanar konsensus och gemenskap - och någon kan bli ”förlorare”. Risken finns då att konflikträdsla håller oss kvar i övergripande visioner, planer och strategier istället för att faktiskt jobba ihop och skapa resultat.
Tänk om vi i Sverige kunde kombinera prestigelöshet och samarbetsanda med tydliga beslut och prioriteringar. Då behöver vi våga mera, glömma Jantelag och konflikträdsla. Men samhället skulle få ännu större nytta av forskningen.