Post-Covid-Sverige – ökad uppdelning, osäkerhet och fortsatt byråkratisering
Utan reformförmåga riskerar vi fortsatt lägre välstånd
Hur ska Sverige skapa välstånd i en allt mer uppdelad värld efter Covid-19? Som liten öppen ekonomi är Sverige med 0,15 procent av världens befolkning extremt beroende av en fungerande handel inom EU och med övriga världen.
Världen kommer sannolikt bli mer uppdelad mellan länder med olika syn på demokrati och teknologi samt av på hur väl man hanterat pandemin. Det finns en risk att det slås kilar mellan Asien och EU/USA och att utvecklingsländer får leva länge med pandemin. Detta kan skapa handelshinder. För fortsatt välstånd behöver Sverige vara attraktivt för internationella investeringar och navigera i en alltmer oförutsägbar omvärld. Men hur ska det gå till? Målet kan ju inte vara att fortsätta sjunka i OECD:s välståndsliga.
För att skapa välstånd i global konkurrens behövs insikt om behoven och vad vi kan påverka. Listan på saker att göra på hemmaplan växer:
Energifrågan – med elsamhället förväntas efterfrågan fördubblas på elenergi. Samtidigt har vi lagt ned kärnkraft och investerat kraftigt i framför allt vindkraft med ryckig produktion. Idag har vindkraften högre installerad effekt än kärnkraften men vattenkraften räcker inte som reglerkraft. Samtidigt är elnätet underdimensionerat och Skåne och Mälardalen riskerar ofta elbrist. Ökad elproduktion behöver kombineras med reglerkraft. Här finns ingen helhetssyn.
Utbildningssystemet – kvantitet går allt oftare före kvalitet från grundskola till universitet. Grundskolan har betygsinflation samtidigt som absoluta kunskaperna sjunker. Gymnasieskolan fokuserar allt mer på att vara högskoleförberedande samtidigt som kvaliteten på yrkesutbildningar sjunker. Och högskolorna får betalt efter hur många som tar poäng. OECD kallar utvecklingen att vi för ”Overeducated and underskilld”. Att vara utbildad på pappret räcker inte i en kunskapsekonomi, framför allt inte när andra länder blir allt bättre.
Infrastrukturen är eftersatt och många flaskhalsar finns på väg och järnväg. Senaste infrastrukturpropositionen omfattar 850 Mdr (inkl. avgifter) men tar ingen helhetssyn. Flyget ska av någon underlig anledning bära sina egna kostnader till skillnad från väg och järnväg. Helhetssyn saknas för hur olika transportsystem kan stärka varandra.
Näringslivsklimat – Här finns mycket att önska. Trots sänkt gräns för aktiekapital samt sänkt bolagsskatt så kvarstår långsamma tillståndsprocesser, regelkrångel och många företagsstöd utan faktiska effekter. Det är klart att Sverige är mindre attraktivt för investeringar när det tar 10-15 år att få tillstånd och kompetensbristen är allt större. Dessutom ligger Sverige långt från stora marknader. Regeringar gillar industrisamtal och strategier, men Cementa, Preemraff, kärnavfallshanteringen och hanteringen av Bromma visar på en politik som inte förstår att gott företagsklimat är kärnan för att skapa välstånd i global konkurrens.
Arbetsmarknaden måste fungera väl för att människor ska kunna försörja sig. Med senaste budgeten minskas effekten av jobbskatteavdragen och det blir relativt lönsammare att gå på bidrag. Samtidigt finns ca en miljon, varav 70 procent invandrade, i befolkningen med låg utbildning som inte får chans att med höga de facto-ingångslöner jobba. Sverige kommer sannolikt att fortsätta ligga i EU-toppen när det gäller arbetslöshet och låg självförsörjningsgrad bland nya svenskar.
Utanförskapet och brottligheten – Sverige har flest skjutningar i Europa och polisen kan inte sägas ha kontrollen i utanförskapsområden där gäng/klaner/familjer tillåts ha egen rättskipning. Det handlar om hur lagstiftningen ser ut, straffsatser och hur polisen jobbar. Det drabbar också företagen. Enligt Företagarna har andelen företagare som övervägt att lägga ner sin verksamhet på grund av kriminaliteten har ökat från 13 till 19 procent. Samtidigt uppger allt fler företagare att de inte anmäler brott till polisen eftersom det oftast inte leder till annat än en nedlagd utredning.
Dagens samhällsproblem har skapats av den samhällsmodell vi valt. Finansieringssystem till högskolor, bidragssystem, skatter, lagstiftning och dess tillämpning påverkar hur individer och organisationer agerar. Allt är incitament. När ingen ser till helhet och långsiktighet sker en suboptimering som kanske ser bra ut i debatten men som inte löser de allt mer komplexa samhällsproblem vi står inför.
I Sverige brukar, speciellt myndighetspersoner, säga att vi är bra på systemperspektiv och samverkan. Vad nu det kan betyda. Men oförmågan att se helheter, se frågor i ett längre perspektiv och sedan faktiskt fatta beslut är slående. Resultatet av de senaste tio årens utveckling visar inte på någon förmåga att förbättra samhället. Samhällsproblemen ökar och politiker säger gärna ”jag såg det inte komma”.
Dagens statsförvaltning är inte är riggad för att hantera en snabb omvärld. Regeringskansliet är riggat för förhandling mellan departement och saknar ofta både experter och analyskapacitet. Dessa kompetenser finns istället på ca 300 självständiga myndigheter som ofta har ett förvaltningsuppdrag. Varje myndighet har säkert ett gott syfte men statsförvaltningen arbetar i silos. Myndigheter kanske gör ett bra jobb med ”sin fråga” men ingen ser helheten och optimerar frågor ur ett samhällsperspektiv. Energi, infrastruktur, utanförskap, effektiv tillståndsprövning m.m. löser ingen myndighet själv.
För att ytterligare komplicera den offentliga förvaltningen så tillkommer regional och lokal nivå som har en blandning av självstyre och detaljstyrning från staten. Det underlättar inte ansvarsutkrävandet.
Så hur är Sverige ett föredöme? Vilka samhällsproblem har Sverige hanterat bra de senaste tio åren? Svensk besserwisserattityd brukar inte gå hem i internationella sammanhang. Och det borde inte gå hem på hemmaplan heller.
Svensk statsförvaltning kommer sannolikt aldrig bli en stor politisk fråga. Så frågan är hur vi skapar incitament som gör Sverige bättre med dagens förvaltningsmodell och dagens parlamentariska läge. Svar någon?
Photo by Karla Hernandez on Unsplash