Läs boken Dumhetsparadoxen

Vad gör du egentligen på jobbet? Bidrar du till något värde för den som betalar din lön? Eller skapar du bara jobb för andra? Att reflektera över vad man faktiskt gör är nyttigt. En bok med hög igenkänningsfaktor som hjälper dig på traven är Dumhetsparadoxen av Mats Alvesson och André Spencer*. Här är ett referat av den.

Vad är ett kunskapssamhälle?

Idag ska alla länder vara kunskapssamhällen och helst ha ett eget Silicon Valley. Stora summor satsas på att öka landets ”kunskapsintensitet”. Samhällsdebatten präglas av ord som innovation, hållbarhet, kunskapssamhälle, talang, visdom, entreprenörskap, samverkan och lärande.

I Västvärlden idag läser ca 50 procent av en årskull vidare på universitet och högskolor. Sedan 1970 har antalet fyrdubblats i USA. Ökningen är också stor i Sverige.

Då borde man kunna förvänta sig att studenternas kognitiva förmågor skulle öka. En amerikansk studie mätte den kognitiva förmågan hos studenterna före, efter två år och efter fyra års studier. 45 procent av studenterna visade ingen tydlig förbättring efter två år och efter fyra år hade fortfarande 36 procent bara gjort små eller icke mätbara förbättringar i sin förmåga att tänka och analysera problem.

Vi har idag en utbildningsinflation där lärandet är lågt och kursutbudet anpassas till efterfrågan. Högre utbildning har blivit en rättighet där alla helst också ska komma igenom. ”kundorienteringen” medför också att studenterna på universitet förväntar sig en behaglig tillvaro istället för att kämpa med sitt lärande. Gärna infotainment och höga betyg med låg insats.

Förutom att flera läser på universiteten så ökar också satsningarna på forskning. Det ska driva innovation. Fler vetenskapliga artiklar publiceras men färre större genombrott görs. Sedan 1970-talet har antalet genombrott som driver tillväxt avtagit. Är det kanske så att allt prat om kunskap och innovation är ett bekvämt sätt att slippa prata om de samhälls- och organisationsproblem som finns under ytan? Det skapas ju t.ex. mer servicejobb med låga utbildningskrav än jobb inom kunskapsintensiva näringar.

Vad ska alla göra i kunskapsekonomin?

Kunskap är viktigt. Alla yrken kräver kunskap, färdigheter och erfarenhetsbaserad bedömningsförmåga. Idag tillmäts dock formell och symbolisk utbildning stor vikt. Och visst finns det kreativa yrken. Men problemet med den s.k. kunskapsekonomin är att den handlar mer om lockande löften än den hårda verkligheten. Alla företag oavsett verksamhet vill framstå som kunskapsintensiva.

I USA har antalet som läser på college fyrdubblats sedan 1970. Men efterfrågan har inte ökat. OECD konstaterar att många länder (även Sverige) har en befolkning som till stor del är ”overeducated and underskilled”, dvs. pluggat länge men saknar efterfrågade färdigheter. Det finns ett glapp mellan formell utbildning och faktisk efterfrågan.

Alla ska på något sätt med på tåget i kunskapsekonomin. Så organisationer anpassar sig och ska vara kunskapsintensiva. Titlar som låter bra frodas i organisationer. Receptionister blir first impression officers och medarbetare på help desk blir analytiker. Till detta kommer nya funktioner som hållbarhetsstrateger, kunskapschefer, innovation managers, chief digitial officers, employer brand managers, likabehandlingsexperter m.m. Många vill dessutom kalla sig entreprenörer, även om man inte tar risk eller driver företag.

Många med lång universitetsutbildning gör idag jobb som förr gjordes av personer med gymnasiekompetens och gymnasister blir baristas. Det blir en undanträngningseffekt samtidigt som missnöjet kan öka när personer inser att det ”kreativa” jobbet med den fina titeln egentligen är ett assistentjobb.

Funktionell dumhet leder många fel

I många organisationer finns en funktionell dumhet. Det är när snävt tänkande som ger funktionella konsekvenser. Det kan handla om frånvaro av reflexivitet, dvs. att inte ifrågasätta dominerande tankesätt. Regler och normer tas för givna. En annan aspekt är att inte leta sakskäl för beslut. En regel är en regel. Brist på resonerande där de långsiktiga konsekvenserna av handlingarna sätts i ett större sammanhang är också vanligt.

Ytan är alltså viktigare än innehållet och det verkliga resultatet. Det går att jobba så när kopplingen mellan arbete och resultat är svagt. Man slutar ställa svåra frågor och reflektera. Och visst kan det kortsiktigt vara trevligt. Man kan jobba på, konflikter undviks och alla följer normer och regelverk. Men på lång sikt kan man gå helt fel.

Internt kan man ägna sig åt ledarskap, värdegrund, visioner, strategier, bygga varumärken m.m. Författarna menar att mycket av detta arbete allt för sällan ifrågasätts men tar mycket kraft från det värdeskapande arbetet.

Boken Dumhetsparadoxen är full av exempel som illustrerar bristen på koppling mellan arbete och faktiskt resultat, där man ägnar sig åt fel saker men många ändå kan vara nöjda. Det gäller även intelligenta människor och människor med lång utbildning.

Läs boken!

Floskelbingo med coola ord och prat om visioner och ”utmaningar” utan koppling till faktiskt handling är tröttande. Men det verkar kunna fortgå länge. Boken är god läsning för den som vill ha perspektiv på vad många med lång utbildning faktiskt gör på jobbet. Just avsaknaden av perspektiv ser jag ofta både i näringslivet och politiken.

Läs Dumhetsparadoxen och andra böcker för att få perspektiv. När fler frågar vad vi faktiskt gör kommer både företag och politik att utvecklas. När kunskap kommer till nytta kan vi prata om kunskapsekonomi på riktigt.

* Mats Alvesson är professor på Lunds universitet och forskar inom Critical Management Studies och André Spencer är professor i organisationsteori på City University London.

Bild: Pawel Czerwinski, Unsplash