Varför är inte företagsstödspolitiken evidensbaserad?
Tänk dig att du är näringsminister för en dag och får veta att detta är det du ska jobba med:
Näringspolitiken handlar om att skapa förutsättningar för jobb och växande företag. I området ingår bland annat villkor för företagande och entreprenörskap, innovationskraft och en väl fungerande konkurrens. Området omfattar även riktade insatser till olika sektorer inom näringslivet, samt statsstödsfrågor samt geologi- och mineralfrågor. (regeringen.se)
Det kanske inte var vad du tänkte, för näringspolitik ska väl handla om villkor för att driva företag? Utbildningssystem, arbetsrätt, skatter, regler och tillstånd, infrastruktur och handelsmöjligheter är några politikområden som berörs. Men när en näringsminister ska göra något visar det sig att många frågor är komplexa och ägs av en annan minister. Ingen i regeringskansliet har helhetsperspektiv och fragmentiseringen mellan olika departement och myndigheter är tydlig. Kvar inom näringsministerns ansvar blir statliga bolag och stöd till olika sektorer.
För att verka handlingskraftig måste ju en näringsminister göra något. Så kan man inte driva och utveckla den egentliga näringspolitiken så får man fokusera på bidragssystem och kalla det näringspolitik. Det kan t.ex. handla om stöd till solceller, digitaliseringskurser, samverkan med forskare eller lokala kluster. Ca 27 Mdr/år används till företagsstöd (2016) i någon form varav drygt 7 Mdr hanteras av näringsdepartementet. Statliga anslag till forskning uppgår som jämförelse till 37 Mdr/år. Men effekterna av företagsstöd är högst oklara.
”De genomförda effektutvärderingarna visar relativt samstämmigt inga eller mycket begränsade statistiskt signifikanta effekter av stöden” (Riksrevisionen). Forskarrapporter (Gustafsson et al) finner ett negativt samband mellan företag som fått stöd och långsiktig produktivitetsutveckling, dvs. konkurrenskraft.
Därtill når stöden bara ett fåtal utvalda företag. ”Bidragsentreprenörer” är extra duktiga på att söka och få pengar. Initialt i dessa företag höjs lönerna och investeringarna men de blir ändå inte mer konkurrenskraftiga mätt som produktivitetsutveckling jämfört med andra företag.
Stöd för FoU-samverkan ger dock fler patent (Tillväxtanalys). Men sammantaget verkar det på lång sikt gå sämre för företag som får stöd än de som jobbar vidare på egen hand.
Det finns inte någon samlad överblick över vilka företagsstöd som finns till vad. Regeringen har t.ex. inte själv överblicken utan hänvisar till Tillväxtanalys (Riksrevisionen). Givetvis kan det ändå kanske finnas positiva effekter av vissa stöd men den samlade bilden är ju inte särskilt smickrande. Syftena med stöden är ju goda så kan man vara emot dem? Eller vad kan man göra?
Innovation, dvs. värdeskapande, förutsätter kunskap (från marknader, andra länder, FoU m.m.) och incitament för individer och företag att använda omsätta kunskap till innovation. Men dagens stöd är ofta riktade till specifika aktörer, områden eller tekniker, gärna med koppling till innovation och hållbarhet. Vällovliga syften med oklara effekter. Vad är det som säger att myndigheter har bättre koll än företagen på vad som behövs i framtiden och dessutom kan välja ut "rätt" företag för bidrag?
Inom innovationspolitiken är kunskap (utbildning, forskning) ofta den valda lösningen. Mer kunskap ska skapa innovation genom samverkan etc. Men om kunskap är viktigt, varför är då målen med programmen oklara, utvärderingarna få och de långsiktiga effekterna nära noll? Det är ett underbetyg för ett politikområde som säger att kunskap är viktigt.
Det enklaste för framtiden vore om några forskare skulle kunna visa att de miljarder som årligen går till företagsstöd har bra effekter på långsiktig konkurrenskraft och därmed tillväxt. Då kan vi ju tuta på.
Annars finns ett digert arbete att göra för en näringsminister. Att omforma de stödsystem svensk politik rår över så att det blir faktiska resultat av de företagsstöd som delas ut är en uppgift som kräver förmåga till förnyelse. Ett ännu bättre alternativ vore att jobba med reformer inom arbetsmarknad, infrastruktur, utbildning, skatter, regelförenkling m.m. Det som borde vara näringspolitik.
Förmåga till att driva förnyelse saknas i dagens politiska klimat. Därför är det lättare att som minister blunda för problemen och istället prata visioner. Eller kanske samverkan...
Det finns mycket litteratur i ämnet. t.ex:
Braunerhjelm et al, Ett ramverk för innovationspolitiken, Samhällsförlaget 2012
Gustafsson A., Busy doing nothing: why politicians implement inefficient policies, Constitutional Political Economy (2019)
Gustafsson et al, Subsidy Entrepreneurs: an Inquiry into Firms Seeking Public Grants, Journal of Industry, Competition & Trade (2020)
Kärnä et al, The “Suger Rush” from Innovation Subsidies – A Robust Political Economy Perspective, Ratio Working Paper No. 270
NNR, Företagsklimatet i Sverige – Över ett decennium med upplevt regelkrångel, NNR sep 2020
Riksrevisionen, Statliga stöd till innovation och företagande, RIR 2016:22
Tillväxtanalys, Publicly funded R&D, collaboration and patent activity, Working paper 2020:04
Photo by The Creative Exchange on Unsplash