När gapet mellan ambition och verklighet ökar
När gapet mellan ambition och verklighet ökar
Svensk oförmåga att lösa samhällsproblem hotar både konkurrenskraft och välfärd
Det är något konstigt med svensk samhällsdebatt. Vi tappar nu många års reallöneökningar, inflationen och arbetslösheten är hög, produktivitetsutvecklingen är fortsatt låg och privata belåningsgraden mycket hög. Sverige kommer i år att ha EU:s sämsta ekonomiska utveckling. Ändå är det svårt att se någon vilja till förändring.
Förslagen som hörs handlar om mer bidrag till hushåll och företag. Men det stärker inte konkurrenskraften, attraktiviteten och investeringarna. Borde vi inte kunna bättre?
Europa och Sverige tappar konkurrenskraft jämfört med USA och Kina
EU och Sverige ligger långt efter den dynamik som finns i USA. Kina kommer kunskapsmässigt att gå om EU. T.ex. investerar Kina idag långt mer än EU i FoU. Men vi kanske snarare ska jämföra oss med USA som är mer lika till kultur och värderingar än Kina.
Det finns ett signifikant produktivitetsgap när europeiskt och amerikanskt näringsliv jämförs, både i inputparametrar som FoU och output som lönsamhet. Mellan år 2014 och 2019 växte europiska företag 40 procent långsammare än de amerikanska och investerade 40 procent mindre i FoU. USA slår dessutom Europa inom alla nya teknikområden.1
1990 hade USA 25 procent av global BNP. Denna nivå är densamma idag trots Kinas starka utveckling. Genomsnittsinkomsterna har ökat mycket snabbare än i EU. Resultatet av USA:s större dynamik är att amerikaner är rikare och mer framgångsrika i ekonomiska termer än EU. Idag har USA:s fattigaste delstat Mississippi t.ex. högre BNP/Capita än Frankrike.2
Fram till finanskrisen 2008 hade Sverige god ekonomisk utveckling (BNP/capita) men sedan har den mattats av, liksom produktivitetsutvecklingen. I OECD:s välståndsliga har Sverige över åren trendmässigt sjunkit.
Idag har Sverige EU:s fjärde högsta arbetslöshet, sjunkande skolresultat, universitet där kvantitet går före kvalitet, risk för elbrist i ett underdimensionerat elnät, en offentlig sektor som inte hänger med i digitaliseringen, sjunkande BNP och hög inflation. Till det kommer en eskalerande brottslighet och ett 60-tal utanförskapsområden.
Sverige är ett allt mer splittrat land som knappast kan slå sig för bröstet och kalla sig föredöme.
Sverige och EU har mer reglerade ekonomier och mycket större offentlig sektor än USA. Större offentlig sektor innebär att fler intressenter i samhället bevakar sina förmåner. Men tron på regleringar är stark i EU. Och den verkar öka med ökad protektionism i världen.
Finns insikten?
För reformer behövs en insikt om vad som behöver göras och en förmåga att fatta beslut. Insikten kan t.ex. komma från analyser, utredningar eller från politiska partier som driver en viss inriktning. Förmågan handlar om det politiska hantverket och parlamentariskt underlag att få igenom förslag i riksdagen.
Det finns hur mycket rapporter och utredningar som helst som beskriver dagsläget och Sveriges problem, även om det ofta kallas utmaningar. Det är också gott om strategier, visioner och ambitioner. Sverige ska bli bäst på allt från digitalisering till grönt stål och hållbara städer.
Men få steg tas för förändring och gapet mellan ambition och verklighet ökar.
Kanske är det därför vi hela tiden försöker hävda att Sverige är bäst på innovation, grön omställning och välfärd, trots att siffror ofta säger något annat.
Borde inte dagens kris skapa förmåga för reformer?
Kris brukar skapa insikt om problem och också kunna mobilisera politiken för reformer. Sverige har nu för första gången på 12 år en regering med en parlamentarisk majoritet bakom sig i riksdagen. Men ett halvår efter valet är det svårt att avgöra färg på regeringen. Vill man något helt annat än den förra regeringen? Eller vill man bara förvalta?
Den nya oförmågan – varför reformer inte genomförs
Trots att både insikt och förmåga nu borde finnas så händer lite. Svårigheterna att genomföra förändringar i mogna välfärdsstater är väldokumenterad. Nyligen kom en intressant rapport från Entreprenörskapsforum3 om bristen på reformförmåga i Sverige. Där skriver man:
I teorin kan olika typer av reformer skapa samhällsekonomiska vinster, men de ligger ofta långt fram i tiden och är utspridda på många olika grupper i samhället. På kort sikt skapar reformerna däremot jobbiga förändringar för konkreta och avgränsade grupper som då snabbt kan organisera sitt motstånd mot de förändringar som de anteciperar kommer försämra deras situation.
Den svenska reformtakten var 1980-2000 högre än jämförbara länder. En förklaring var att skatter och välfärdsutgifter var höga i Sverige. Reformer behövds då för att välfärdsstaten skulle överleva och anpassas till ny ekonomiska förhållanden. Man liberaliserade ekonomin utan att göra kraftfulla neddragningar. De gav Sverige högre ekonomisk frihet, tillväxt och reallöneökningar.
Reformerna var noggrant beredda och utredda. De hade ofta också stöd på båda sidor om blockgränsen och det förekom ofta ett samarbete med ledande svenska samhällsvetare.
Idag tillsätts allt färre parlamentariska kommittéer och istället tillsätts fler särskilda utredare. Då dyker politiska konflikter upp senare i beslutsprocessen. Istället för att söka lösningar kan politiker nu twittra elaka kommentarer för sina egna följare. Färre parlamentariska kommittéer och social media har “försvårat det förtroliga och förutsättningslösa politiska samtalet”.4
Samtidigt har samarbetet med akademin minskat och färre akademiker deltar i debatten. I och med blockpolitikens död och fler partier i riksdagen har det också blivit svårare att komma överens när de politiska förhandlingskostnaderna ökar.
Minnet av tidigare kriser är viktigt för att förstå reformbehovet. Det finns inte på samma sätt idag när politiker i både regering och riksdag blir allt yngre. I rapporten lyfter man fram att det teoretiskt finns skäl att tro att politikers erfarenheter (eller brist på den) spelar roll för reformoförmågan.
Kanske förklarar detta sammantaget dagens fokus på kosmetisk politik som inte åtgärdar samhällsproblemens orsaker. Det kan handla om luftiga strategier eller symbolpolitik som i sin tur tvingar en stor del av statsapparaten att göra annat än vad de kanske borde.
Politiken behöver insikt och tydliga förslag
Även om visioner och strategier (ofta utan åtgärder) är det politiker gärna pratar om så är det annat som behövs. Politiken behöver uppenbarligen ges både insikt om problem och hjälp med tydliga förslag till reformer.
Insikten kan skapas genom analyser av problem, utvärderingar av befintliga insatser, jämförande studier av andra länder m.m. Detta finns inom många områden idag men få verkar läsa och ta del av rapporterna. Tyvärr är många rapporter också för grunda och argumenterar för något, t.ex. högre eller lägre skatter, istället för att närmare analysera behoven och effekterna av förslagen.
För att underlätta införandet av reformer behöver politiken tydliga förslag med problembeskrivning, effektlogik och gärna med konsekvensanalyser.
Jag tycker många intresseorganisationer idag gör det för lätt för sig när förslag presenteras. Kompetensbristen är ett exempel. Trots att frågan varit på bordet många år landar förslag ofta i mer pengar till skolan eller forskningen. Men kvaliteten har ju inte ökat, vare sig i skolan eller forskningen med mer pengar.
Det behövs mer kvalificerad analys, t.ex. av redan gjorda satsningar eller förslag för att man ska komma fram med något bättre. Det finns också mycket att lära av andra länder.
Med insikt och förslag finns i alla fall underlag för reformer. Förmågan till beslut behöver dock politiken träna upp själv.
Sverige borde kunna bättre – men orkar vi med förändring?
Sveriges välstånd har historiskt byggt på kunskap och entreprenörer som skapat framgångsrika företag. Historien är dock inte någon garanti för välstånd i morgon. Så hur blir vi välmående och rika i framtiden?
Idag verkar vi ha glömt att välstånd kräver arbete. Det är lättare att istället kräva att staten ska kompensera mig, min ”grupp” eller mitt företag för ekonomisk nedgång. Men kris är möjligheter då näringslivet förnyas när olönsamma bolag försvinner och arbetskraft istället kan börja i nya bolag med framtida affärsmöjligheter.
Bra utbildning kan vara krävande och det kan vara jobbigt att jobba. Därför måste det vara lönsamt att plugga och arbeta. Globala vinnare blir de länder med välutbildad befolkning, gott företagsklimat och väl fungerande statsapparat. Embryon till detta finns i Sverige. Men för att utvecklas vidare behövs förändring.
I dagens krisläge ökar konkurrensen om de offentliga medlen och målkonflikter blir tydliga när staten ska prioritera. Risken finns att fokus blir på bidrag istället för strukturreformer som stärker företagsklimatet. Det sker på bekostnad av mindre innovation och dynamik i samhället. Då fortsätter Sverige åka kana nedåt i internationella kunskapsmätningar och blir mindre attraktivt för företagsetableringar.
Det ger på sikt lägre tillväxt och vi får det fortsatt relativt sämre. Vi väljer själva vår framtid, frågan är om vi orkar driva nödvändig förändring.
Svenskt Näringsliv, A Competiveness Compass for the EU, December 2022
https://www.economist.com/leaders/2023/04/13/the-lessons-from-americas-astonishing-economic-record
A. Bergh och G. Erlingsson, Vad hände med Sveriges reformförmåga? Entreprenörskapsforum 2023
Ibid