Samverkansprogram - hopp och lek för vuxna eller verktyg för förändring?

Slutspurt för regeringens samverkansprogram

Foto av cottonbro från Pexels

Det sällan jag sätter av tid för att gå på konferenser. Men eftersom jag varit redaktör för en rapport om högskolornas roll för fortbildning så var jag inbjuden till en konferens inom regeringens samverkansprogram, Arena livslångt lärande. Träffa folk är ju trevligt och vad regeringen tänker kring detta kan ju vara intressant, så let’s go!

Flower-power-nivån var hög. Mötet verkade handla om att visa att vi har samverkat i samverkansprogrammet. Under dagens skulle vi bl.a. ”jobba tillsammans kring vad som verkligen skapar bästa möjliga samverkan”.

Vad håller vi på med?

Men var det bara jag som under mötet undrade vad detta egentligen är och vad det skulle leda till? Jag kom osökt att tänka på Parkinsons lag om hur byråkratier håller människor sysselsatta. Man alstrar uppgifter åt varandra och kan ha jättemycket att göra.

Mats Alvesson (prof. Lund) kallar detta funktionell dumhet. Något kan vara rationellt inom en snäv logik, men tanklöst och enfaldigt om man lägger an ett bredare perspektiv och ser till helheten.

Mindre frågor får stor uppmärksamhet för att många i organisationer inte har förmåga att se de stora frågorna som faktiskt påverkar framtiden. T.ex. pratar organisationsföreträdare om frågor som man inte kan påverka. Kommuner pratar högskoleutbildning och myndigheter pratar om hur företag och gymnasieskola ska samarbeta.

Alla pratar och få gör något konkret. Men alla är väldigt upptagna. Därför har pseudoarbete, dvs. arbete som inte ger något produktivt utfall, blivit en term i arbetslivsforskning.

Många hövdingar men få indianer

Så hur har vi hamnat i denna sysselsättningsskapande samverkansapparat? Att man lägger stor kraft vid att verka bra istället för att vara bra handlar om att förväntan på att samhället ska göra gott är stora samtidigt som många behöver något att göra i jobbet. I överflödessamhället har vi tid att ägna oss åt det vi tycker är trevligt, speciellt om arbetsgivaren inte ställer några krav på output.

Antalet personer som jobbar med varumärken, information, strategier m.m. har exploderat i offentlig sektor. T.ex. har polismyndigheten 200 personer som jobbar med varumärke och information samtidigt som endast hälften av poliserna på myndigheten jobbar på fältet.

Inom kommuner anställs allt fler strateger som har ansvar för någon specifik fråga. De kan skriva strategier och ge pekpinnar till lärare, handläggare, omsorgspersonal och andra som utför det faktiska jobbet. Samtidigt som strategerna tänker stora tankar kan kommunen vara underbemannad i myndighetsutövningen och i skolan.

Men svenska regeringskansliet (RK) är litet. Handläggare jobbar hårt framför allt med underlag och beslutsprocesser och de finns få experter som på myndigheterna. Därför kan inte RK själv driva t.ex. samverkansprogrammen utan behöver lägga ut det på myndigheter. Där strategisk kompetens behövs är det tomt.

De åtta A-lagarna förklarar huvudet i sanden

“Vi såg det inte komma” är en vanlig kommentar i politiken, t.ex. när det gäller Rysslands krig i Ukraina, utanförskapet och de ökade skjutningarna eller sjunkande skolresultat. Ändå finns ofta bra material från både forskning och myndigheter som hade kunnat ge politiken underlag för att agera. Men övertro på det goda gör att problem inte uppmärksammas i tid. Trots enorm kunskap används den inte tillräckligt i politiken.

Istället blir strategier för hållbarhet, samverkan, innovation m.m goda ord redskapet för dagen. Sverige ska lösa globala utmaningar. Men konkretisering saknas och det blir prat istället för resultat.

Mats Alvesson¹ har några tankar kring detta som är intressanta. Han kallar de för “alltomspännande”-lagarna, dvs. A-lagarna. De är:

1.     Lagen om skärpt lagstiftning – Lagar och regler ska lösa det mesta.

2.     Lagen om offerhierarkien – grupper och personer med offerstatus ges extra utrymme.

3.     Lagen om hjälpsamhetens själpsamhet – hjälp till de högt upp i offerhierarkin kan ofta motverka sitt syfte.

4.     Lagen om den krampaktiga godheten – att bekänna sig till fina principer och god människosyn.

5.     Lagen om ballongsamhället – mycket kan blåsas upp och framstå som stort, men blir sällan konkret.

6.     Lagen om Ikaros-syndromet – om man tar i ordentligt med fantastiska ambitioner så kommer det nog gå illa.

7.     Lagen om de lågt hängande frukterna – man söker sig till de lättillgängliga frågorna även om det är irrelevant eller kontraproduktivt.

8.     Lagen om bumerangeffekten – med enkelspårighet blir resultatet nästan alltid motsatsen.

Tillämpar man denna tanke på samverkansprogrammen så kan man konstatera att de följer flera lagar. Man utgår från godheten (4) och ska lösa globala problem. Ambitionerna är stora (5) och allt ska verka fint, vi jobbar ju tillsammans. Vi tar de lätta frågorna först, som hur vi ska samverka, istället för hur regeringen kan skapa incitament för t.ex. livslångt lärande. Och ikaros-syndromet (6) slår nog in. Man har tagit i ordentligt med höga ambitioner som sannolikt inte kommer resultera i något vidare konkret.

Samverkan är inte gratis

Riksrevisionen² gjorde år 2019 en utvärdering av 11 myndigheters samverkan för att motverka organiserad brottslighet. Under 2013-2018 lades 2,8 milj. arbetstimmar ned och kostnaderna för verksamheten uppskattas till minst 1,4 Mdr kr. Slutsatsen blev:

”Riksrevisionens samlade slutsats är att varken regeringen eller myndigheterna säkerställt att verksamheten bedrivs så att målen nås, framförallt då det saknas tillräckliga förutsättningar för att de ska kunna uttala sig om den myndighets-gemensamma verksamhetens måluppfyllnad.”

Hundratals personer har på olika sätt varit aktiva i regeringens fyra samverkansprogram med tillhörande arbetsgrupper. Detta kostar fokus och arbetstid som förhoppningsvis ger något resultat. Om så, bör man ändå fråga sig om samma resultat hade kunnat åstadkommas på ett effektivare sätt.

Blir det något resultat av samverkansprogrammen?

Det finns alltså lärdomar från annan samverkan. Frågan är om något tagit del av dem för att programmen denna gång ska leda till något konkret. Näringsministern sade förra veckan att programmen är en “källa till kunskap och idéer” och kanske projekt. Så frågan är om det blir något mer än några tal, fototillfällen och kanske en ny strategi någonstans.

Sverige behöver handling där regering, kommuner, företag, branschorganisationer m.fl. gör det man rår över. Risken är annars uppenbar att också denna version av samverkansprogrammen blir lite av hopp- och lek för vuxna istället för ett verktyg för verklig förändring. I så fall fortsätter gapet mellan vision och verklighet öka.

Sverige borde kunna bättre så jag hoppas verkligen jag har fel. Svar kommer 7 juni då regeringen ska presentera resultaten på ett webinar.

1. Mats Alvesson, ”Extra allt! När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka”, Fri tanke 2020

2. RIR 2019:11, Myndighetsgemensamt arbete mot organiserad brottslighet – brister i styrning och uppföljning