Perspektivlös samhällsdebatt utan reformer gör oss fattigare
De svenska samhällsproblemen hopar sig. Risken är stor att reformer för ett konkurrenskraftigt näringsliv aldrig kommer upp på bordet. Varför lyfter vi inte blicken för en bättre framtid?
Jag var nyligen i Spanien och fick uppleva känslan av att vara fattig svensk. När kronan försvagats mot Euron med 40 procent på tio år kommer man inte långt med “svenska pesetas”.
Men spelar det någon roll? Historiskt har Sverige i absoluta termer aldrig varit så rika per capita som nu. När Handelsbanken nyligen presenterade sin konjunkturprognos såg det förhållandevis ljust ut även om BNP minskar. Arbetslösheten förväntas på sikt minska och också räntan. Snart har vi väl åter låg ränta och billiga pengar så allt blir som förut. Eller?
Långsiktigt negativ ekonomisk trend för Sverige
Problemet är inte konjunktursvängningarna utan de stora förändringarna och den långsiktiga negativa trenden vi haft över decennier. Sverige är inte längre i topp i ett internationellt perspektiv.
Fram till 1960-talet drev Sverige en politik som stimulerade strukturomvandling. Men på 1970-talet bröts trenden när skatterna slog i taket, offentlig sektorn (många monopol) var ineffektiv och med oljeprischockerna blev det hög inflation och djup kris. Lösningen blev subventionspolitik, varvsstöd och många devalveringar av kronan som då hade en fast växelkurs mot en valutakorg.
Devalveringarna underlättade exporten för näringslivet men minskade omvandlingstrycket i ekonomin. Krisen kulminerade när den fasta kronkursen övergavs 1992. Över en natt blev vi 30 procent fattigare.
Ett stort antal reformer gjordes då som effektiviserade ekonomin genom avregleringar, skattereform, finanspolitiskt ramverk, självständig riksbank m.m. efter förslag från Lindbeckkommission. Produktivitetsutvecklingen tog fart, reallönerna ökade och tillväxten var god fram till 2008.
Sedan dess har produktiviteten varit låg och kronan har fortsatt att försvagas mot andra valutor. Enligt en artikel av Jonung och Andersson i Ekonomisk debatt så beror det på att Riksbanken under lång tid fört en mer expansiv penningpolitik än omvärlden. Resultatet blev ökade tillgångspriser och allt svagare krona.
Fortsätter vi medvetet sänka kronkursen?
Henrik Mittelman har i DI skrivit om att kronkursen delvis kan ses som motsvarigheten till aktiekursen för företag. Oavsett hur man ser på ekonomiska faktorer som bytesbalans, belåningen i fastighetssektorn eller internationellt konjunkturläge så har kronan över lång tid tappat sitt värde. Trovärdigheten för Sverige stärks inte heller när man kan läsa i Financial Times om skjutningar och brottslighet i Sverige.
På kort sikt kan företag och hushåll tyckas tjäna på “billiga pengar”, dvs. låg ränta. Vi blir rikare på ökade bostads- och tillgångspriser men relativt andra länder fattigare genom kronförsvagningen. Samtidigt har exportindustrin fått en fortsatt konstgjord prisfördel som minskat incitamenten till effektivisering. Det hotar den långsiktiga konkurrenskraften.
Sålunda verkar vi ännu inte kommit ur 1970-80-talets ständiga devalveringar. Men nu devalverar vi i ny form med expansiv penningpolitik. Det är lite som den goda alkoholisten som bara tar ett glas till. Bara låg ränta lite till, sedan ska vi sluta - lovar…
Konsekvenserna av reformoförmågan är lägre tillväxt och ökad konkurrens om offentliga medel
Företag måste hela tiden behöver driva effektivisering och utveckla nya produkter och tjänster. Det kan illustreras med S-kurvor. För en nation är det reformer det som driver utveckling och kan ta Sverige in på en ny tillväxtbana. Men inga större tillväxtskapande förslag har genomförts på mycket länge.
FIGUR: S-kurvan som beskriver utvecklingssprång. Detsamma gäller nationer. Reformoförmåga innebär stagnation.
När tillväxten som nu är låg minskar reformutrymmet och då ökar konkurrensen om offentliga medel. Men väljare vill ändå ha en enkel skola med höga betyg, mer tid på förskolan utan att betala mera, ingen fastighetsskatt men ränteavdrag, sjukskrivning utan läkarbesök och helst hög pension utan att behöva betala.
Kraven och förväntan på vad det offentliga ska göra är oavsett ekonomiskt läge stora. Socialdemokraternas gamla devis “gör din plikt och kräv din rätt” tycks i folks medvetande numera handla om att kräva sin rätt. Få medborgare vet t.ex. en förskoleplats kostar eller hur stora arbetsgivaravgifterna är.
Fusk med samhällets trygghetssystem blir allt vanligare och 20 Mdr kr beräknas fuskas bort varje år. Det handlar om allt från “småfusk” med VAB (vård av barn) till mer sofistikerade upplägg med aktiebolag och vårdboenden. Det senare underlättas av infiltration i t.ex. socialtjänsten. När fusk är lätt och reprimanderna små sprids fusket lätt.
Hög tillit och väl fungerande statsapparat har varit en svensk styrka. Men när samhället inte klarar grundläggande värden som att med våldsmonopol garantera människors säkerhet eller ge en bra skola minskar tilliten i samhället.
Då tar människor saken i egna händer. Privat sjukvård finns redan och rena privatskolor där man betalar för undervisningen kommer sannolikt erbjudas liksom “gated communities”. Det fortsätter undergräva tilliten och tron till staten och därmed också viljan att betala skatt.
Svenskar klarar knappast marsmallowtestet*
Den svenska självbilden av att vara en konkurrenskraftig framgångsrik välfärdsstat stämmer allt sämre. Samhällsproblemen hopar sig men debatten är fortsatt kortsiktig. Att hitta politiker som faktiskt driver långsiktiga frågor är svårt.
Svenska politiker har istället lutat sig bakåt, pratat visioner och i internationella sammanhang gett andra länder förnumstiga råd. Vem vill minnas en feministisk utrikespolitik? Eller visionen om EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020 som istället blev EU:s tredje högsta efter Grekland och Spanien. Och i år har Sverige EU:s lägsta tillväxt. Skulle Sverige vara en delstat i USA skulle vi i BNP/capita hamna på 47:e plats.
Två rubriker i SvD 23 oktober ringer i varningsklockan igen:
Alla klockor ringer men i politiken sker inte mycket. Den politiska debatten fokuserar på kortsiktighet, snabba utspel, reaktioner och att lägga skuld på andra. Men problemen i skolan, gängkriminaliteten, utanförskapet, integrationen, kompetensbristen, infrastrukturen och energifrågan löses inte i en tweet.
Problemet är att effekterna av strukturreformer kommer långt fram i tiden och sprids på många grupper samtidigt som åtgärderna smärtar i det korta perspektivet. Politiker gör oftast det som väljarna vill och de verkar inte vilja offra något idag för att få det bättre i morgon.
Politikens misslyckande på många områden kan sammanfattas till vad Riksrevisionen skrev om politiska åtgärder i elsystemet: “Senfärdigt agerande, kortsiktighet och dåliga konsekvensanalyser är de största bristerna”. (En beskrivning av svensk reformoförmågan finns här.)
När det som nu finns massor av akuta samhällsproblem är risken stor att de för näringslivet viktiga frågorna inte får något utrymme. Då får vi sämre konkurrenskraft och lägre tillväxt med resultatet att vi blir relativt allt fattigare. Kronkursen är ett exempel.
Hur ska filmen sluta?
Så om USA och EU är för dyrt att åka till med svenska kronor, vart ska man då åka? Enligt SvD kan man åka till Rumänien, Albanien och Turkiet, dvs. länder vars valutor försvagats ännu mera. Så det är kanske dags att upptäcka nya semesterländer.
På hemmaplan kan man analysera konjunkturen och hoppas på räntesänkningar. Men när invånare och politiker inte ser den långsiktiga trenden och inte orkar driva reformer blir vi relativt andra allt fattigare.
Varken coronakrisen eller nuvarande inflationskris räckte för att skapa handlingskraft för långsiktiga förbättringar. En produktivitetskommission är tillsatt och har föregångare i globaliseringsrådet, framtidskommissionen m.m. Tanken är god men det måste också bli faktiska beslut.
Det är kanske som George Friedman på Geopolitical Futures nyligen skrev om nationers uppgångar och fall. Visst skulle vi som människor kunna ta oss ur dessa långsiktiga nedgångar, men det har aldrig hänt i historien. Ska Sverige lyckas göra det?
Vore det en film skulle man kunna ta en näve popcorn och kolla slutet. När vi själva är huvudpersonerna är det lite mer allvarligt. Och ingen verkar bry sig…
Ett inlägg om framtidsvisioner som blev fel från 2021 finns här. Och sedan dess har det inte blivit bättre:
Framtiden som blev fel
*Marsmallowtestet genomfördes på Stanford där fyraåriga barn testades i fördröjd tillfredsställelse. Barnen fick en marshmallow nu eller två om de skulle vänta.