Varför sker inga reformer i Sverige?
Pandemikrisen hade kunnat motivera reformer men politiken tog inte chansen
En av senare tids största svenska entreprenörer, Jan Stenbeck, lär ha sagt att ”Politik slår måhända pengar men teknik slår politik.” Det han syftade på var politikens försök att försvara monopol, som TV, aldrig skulle lyckas när tekniken skapade nya möjligheter att sända TV. Enskilda politiker ville utreda parabolförbud för att stoppa konkurrensen. Men tekniken vann.
Efter 1990-talskrisen genomfördes en rad av lindbeckkommissionens reformförslag som bidrog till en effektivisering av samhällsekonomin och därmed ökad tillväxt. En skattereform genomfördes och marknader som el, järnväg, flyg, taxi avreglerades samtidigt som viss konkurrens skapats inom offentliga tjänster som äldrevård och skola. Med EU-inträde ökade handeln och allt fler företag i Sverige är nu delar av långa globala värdekedjor. Idag är Sverige och svenskt näringsliv mer sammanlänkat till omvärlden än någonsin.
Den goda utvecklingen fortsatte fram till finanskrisen 2008. Sedan har utvecklingen stannat av. ”I det nya näringslivets tid är den politiska oförmågan än mer tydlig när det gäller att lösa problem, hantera kriser och inte minst den ökande förtroendeklyftan till väljarna.” skriver Lotta Gröning i Axess 4/2021.
Det ömsesidiga beroendet av andra länder och marknader gör att konkurrensen ökar och kompetens/människor och kapital rör sig snabbt till de områden som har bäst förutsättningar för utveckling. Detta tycks glömmas bort när man i den svenska politiken istället diskuterar skatt på plastpåsar, mobilförbud i skolor eller om man/kvinna kan avskaffas som begrepp. Om Sverige ska fortsätta vara någon form av rik välfärdsstat behöver fokus i politiken istället handla om hur man ska förhålla sig till andra länder och hur vi kan vässa förutsättningarna för tillväxt.
Efter Coronakrisen kommer vi att återgå till ett samhälle med samma problem som innan men med sämre ekonomi. Trots ökad arbetslöshet, ökat utanförskap, fler företagskonkurser, sämre skolresutlat och ökad offentlig upplåning så har inga väsentliga reformer diskuteras. På pappret blir villasägare rikare men som nation faller vi i välståndsligan. Varför orkar inte politiken driva igenom de reformer som samhället behöver?
Johannes Lindvall har för SNS skrivit ett analyspapper om (SNS Analys 77, maj 2021). politiska låsningar i olika typer av demokratier. I en proportionell demokrati som den svenska måste många partier komma överens för att beslut ska kunna fattas. Visst kan det saknas goda idéer eller resurser. Men en vanligare låsning är att någon part förlorar på en reform även om de flesta gynnas - då blockeras lösningen. Förlorarna måste kunna kompenseras och det blir lättare om man samtidigt som reformen genomför andra åtgärder som löser detta.
Lindvall tar upp sex olika hinder för att lyckas med reformer:
1. Svårt med breda förhandlingslösningar som gynnar också de som missgynnas av en reform.
2. Svårt att kompensera förlorarna på ett effektivt sätt, t.ex. om man som politiker inte har makt över området. Kan uppstå t.ex. genom uppdelat nationellt, regionalt och kommunalt ansvar.
3. Höga politiska förhandlingskostnader. Det innebär tid, arbete och knappa resurser för att nå en lösning. Dessa minskar om politiker känner varandra och samarbetar regelbundet.
4. Höga åskådarkostnader vilket är de negativa effekter som uppgår av att grupper/personer som inte är involverade observerar förhandlingen när den pågår. Då oroar sig parterna hela tiden för vad deras väljare ska tycka i varje fas av förhandlingen.
5. Svårt att vinna trovärdighet på kort sikt. I en överenskommelse måste man lita på att beslut kommer genomföras i praktiken även om det inte sker just nu.
6. Svårt att vinna trovärdighet på lång sikt, dvs. att trots ev. maktförskjutningar mellan parterna över tid så kommer reformen att ske och ge avsedda effekter. Detta är det största hindret.
Sverige har en relativt effektiv och pålitlig statsförvaltning. Men med åtta partier i riksdagen, en förhållandevis stark riksdag och förhållandevis självständiga myndigheter så blir det svårt för en regering att utan egen majoritet driva reformer. Sedan blir inte arbetet lättare av att den offentliga politiken blivit allt mer uppdelad geografiskt (EU/regioner/kommuner) och på allt fler utförare (myndigheter, upphandlade utförare som välfärdsföretag m.m.) och att politiska konflikter allt oftare tillförs en oförsonlig moralisk dimension. Det kan handla om t.ex. integration/migrationspolitik och frågan om flygets framtid. Moral ställs då framför fakta.
Förhoppningsvis har snart pandemin passerat och vi kan kanske börja leva mer normalt. Men krisen har inte används som en möjlighet att skapa reformer för att förbättra Sverige. Problemen som fanns före krisen är kvar men på en högre nivå och inga lösningar är i sikte. Politiken fortsätter prata globala utmaningar, moral och småfrågor. Men något ska väl diskuteras när förmågan till reformer för ett bättre Sverige inte verkar gå att genomföra.
(Photo by Tania Malréchauffé on Unsplash)