Klimatfrågan är på allas läppar och många människor säger sig lida av klimatångest. Om man tar hela världens problem på sina axlar så blir det jobbigt, speciellt när Sverige inte själv kan lösa ett globalt problem. Stress skapas när man inte kan påverka sin situation.
I årets budget har regeringen har slagit knut på sig själv för att skrapa ihop några miljarder till en klimatsatsning. Det är lite investeringsstöd, produktionsstöd, pengar till myndigheter, klimatlärande på högskolan och studiestöd. Vi ska också få avdrag för reparationer och kunna hyra borrmaskin av varandra för upp till 20 000 kr.
Detta ska ge Sverige en grön återstart. Borde vi inte vara bättre på att prioritera och göra insatser som skapar faktisk nytta?
Sverige står för 0,1 procent1 av de globala utsläppen av växthusgaser. Då säger det sig själv att även om vi skulle stänga ned landet så händer inget med det globala klimatet. Att på riktigt lösa växthusfrågan gör vi inte med plastpåseskatt och nya cykelvägar.
Sverige är ett föredöme
Idag måste Sverige sägas vara ett föredöme när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Det gäller oavsett om man tittar på utsläpp/capita, totala utsläpp eller koldioxidintensitet i ekonomin dvs. CO2/BNP/capita. Industrins förädlingsvärde är idag fem gånger högre än år 1950 samtidigt som CO2-utsläppen är lägre2.
Bild från ekonomifakta.se
Sedan år 1990 har Sveriges utsläpp minskat med 29 procent. Tittar man på CO2-utsläpp/capita ligger Sverige 10 procent under världssnittet.
Ett skäl till Sveriges goda resultat är att en stor del av elproduktionen sker med kärnkraft, vattenkraft och vindkraft. I många andra länder är kol den dominerade energikällan för el. I Kina annonserades första halvåret 2021 att 43 nya kolkraft ska byggas Dessa kommer öka CO2-utsläppen i Kina med 1,25 procent vilket motsvarar Sveriges totala utsläpp under tre år3.
Sverige borde som föredöme vara global lobbyist och teknikleverantör
Vi lever i samma värld och oavsett var utsläppen sker så påverkas vi. Så vad kan Sverige göra? Som föredöme kan vi fortsätta att utveckla vårt elsystem så det är CO2-fritt och ökat elanvändningen i trafiken, som är den största utsläppskällan. Vi kan också utveckla teknik som är mer energieffektiv och bidrar till mindre utsläpp och förhoppnings exportera kunskapen.
Energi/el, transporter, jordbruk och industriproduktion är de stora utsläppskällorna i världen. Så kan Sverige här lära andra länder något? Ja, de områden vi varit bra på är sådant som fossilfri elproduktion och fjärrvärme, dvs. framför allt storskaliga lösningar. Det är alltså inte symbolpolitik som avdrag för cykelreparationer, flygskatt och plastpåseskatt. De frågorna lär knappast imponera på någon annan statsminister.
Dagens svenska symbolpolitik tar mycket tid från andra samhällsproblem och den kostar orimligt mycket i förhållande till vilka effekter som uppnås. Global uppvärmning är en för viktig fråga för att kapas av idealister som har en nästan religiös syn på hur individer i Sverige ska agera. Och det påverkar också politiken negativt. De stora perspektiven försvinner och småsaker tar över.
Kan vi lämna symbolpolitiken?
Jag tror inte klimatfrågan handlar om kunskapsbrist. Klimatförnekarna är relativt få och de flesta makthavare i världen litar sannolikt på forskningen. Problemet är politiskt, dvs. förmågan att skapa globalt resultat. Att få 200 länder med olika utvecklingsnivå, olika ekonomi och demografi att enas och agera är svårt. Många länder har dessutom andra akuta problem som utbildning, bostäder, försörjning m.m. så det blir lätt att fokusera på annat. Och agerar inte stora utsläppare som Kina och USA blir risken för freeriderproblematik uppenbar.
För att påverka andra länder behöver vi fokusera på storskaliga lösningar som ger resultat och kommunicera detta brett, dvs. sätta tid och pengar på att påverka EU liksom olika länder. Det handlar om ett större arbete än att medverka vid klimatförhandlingarna. Det stora arbetet sker ju mellan möten och Sveriges, internationellt lilla, regeringskansli har knappast möjlighet att göra detta. För det behövs ökade resurser i regeringskansliet.
Det handlar också om att exportera gröna lösningar som bidrar till en mer koldioxideffektiv ekonomi. Men Svenska myndigheter försvårar. T.ex. tolkar EKN sitt uppdrag så man inte kan hjälpa företag som vill exportera lösningar för effektivare flygrörelser på flygplatser vilket skulle minska utsläppen. Man vill av klimatskäl inte jobba med flyg.
När man som Sverige kommit långt i klimatarbetet så blir nya åtgärder allt dyrare per uppnådd effekt, dvs. marginalkostnaden stiger. Det förstärks av att vi lägger ned fungerande koldioxidfri elproduktion när behovet av el förväntas fördubblas. Därför blir Sveriges klimatpolitik orimligt dyr i ett globalt perspektiv.
Bild: DN:s nedräkning på webben
I samhällsdebatten pratar vi ständigt om globala utmaningar och ödesstämningen ligger tung över många. Dagens Nyheter har en klocka som räknar ned till när 1,5 procentsmålet ska vara uppfyllt. För att ytterligare öka svenskarnas dåliga samvete så pratas det om flygskam och hur vår konsumtion av importvaror förstör klimatet. Tagelskjortan ska sitta tight och samvetet ska vara tungt.
Psykologer är bättre på att hantera klimatångest
Men Sverige är ju redan ett föredöme så varför utnyttjar vi inte det? Vad är det vi vill uppnå med dagens symbolpolitik? Inte ens att stänga landet påverkar ju klimatet. Vi borde vara mera nöjda med vår insats och missionera mer i världen och mer aktivt sälja gröna lösningar. Innovation bör vara en större del av lösningen.
På hemmaplan är energi, och speciellt elproduktion, den största frågan. Den kräver en koordinering och beslutsförmåga för att inte skapa elbrist i framtiden. Här finns mycket att göra för att säkra tillgången till el i framtida Sverige. Det handlar om överföringskapacitet, bas- och reglerkraft.
När perspektiven saknas blir klimatinsatserna dyra, vi blir som land fattigare och människor mår sämre.
Visst kan man som individ vara ett föredöme och detsamma gäller Sverige, men vi löser inte själva det globala problemet, även om det känns bättre. Vi behöver påverka andra och bidra till hållbara lösningar. Och människors klimatångest kan inte lösas av svenska politiker. För det är psykologer med all säkerhet mer lämpade.
Photo by Markus Spiske on Unsplash
Ekonomifakta.se
Time Magazine 13/9 2021