Peak Head - När vi inte behöver mer, utan rätt utbildning

När ska vi ställa om utbildningen i Sverige för att lösa matchningsproblematiken?

Photo by freestocks on Unsplash

Näringslivet och allt oftare också den offentliga sektorn ropar på kompetens. Jag har gjort ett antal kompetenskartläggningar för olika branscher och det finns brister överallt. Det saknas operatörer, hemtjänstpersonal, säkerhetspersonal, lokförare, bussförare m.m. Enligt Svenskt Näringsliv misslyckas idag vart fjärde rekryteringsförsök.

Samtidigt har Sverige 1,4 miljoner människor i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva. Och av EU-länderna har bara Spanien, Grekland och Italien högre arbetslöshet än Sverige. Missmatch för utanförskap är en bra beskrivning av den svenska situationen.

Idag läser få elever praktiska gymnasieutbildningar och allt fler istället högskoleförberedande linjer. Statens mål om att 50 procent av årskullarna ska gå vidare till högre utbildning är snart nått.

Samtidigt som svenskar utbildar sig allt längre så ökar kompetensbristen. Något måste ju vara fel och varför gör vi inget åt det?

Med överutbildning ökar missnöjet

Brittiska författaren David Goodhart har myntat begreppen ”Anywheres and Somewheres”. Anywheres är de som flyttar från sin hembygd och läser vidare. De kan ofta välja jobb var som helst i världen och jobba under fria former. Somewheres är de som väljer att stanna i hembygden och börja jobba efter gymnasiet.

Enligt Goodhart skapar detta många missnöjda. Somewheres som blir kvar känner sig lätt misslyckade, de kom ju inte iväg för att plugga. Men även bland Anywheres finns ett missnöje. I Storbritannien har 30 procent av akademikerna tio år efter examen fortfarande inte ett jobb som motsvarar utbildningen. Det torde gälla också för Sverige.

OECD har beskrivit detta som att många västländer har en befolkning som är ”overeducated and underskilled”. Många har utbildat sig länge men har ändå inte den kompetens som samhället behöver.

Matchning, överutbildning och underutbildning i Sverige, 1974-2010

Missmatchningen på svensk arbetsmarknad har förstärkts de senaste decennierna. Andelen som är rätt matchad föll från över 70 procent år 1974 till runt 40 procent 2010. Under samma tidsperiod ökade antalet anställda som var ”överutbildade” i förhållande till sina arbetsuppgifter från strax över tio procent till över 50 procent. [1]

Överutbildning är inte bara dyrt för samhället och individen, det skapar också missnöje när man som utbildad gör okvalificerat arbete, precis som Goodhart beskriver. När civilekonomen tar gymnasieekonomens uppgifter som i sin tur tar något okvalificerat jobb blir det svårare för de utan utbildning att få jobb överhuvudtaget. De ökar utanförskapet i samhället.

Sverige ligger dessutom i botten när avkastning på högre utbildning jämförs internationellt. En fjärdedel av högskoleutbildningarna är enligt Saco/OECD en ren förlustaffär för studenten.

Trots längre utbildningstid verkar missnöjet öka och missmatchen på arbetsmarknaden. Så vad kan vi gör åt detta? Mer utbildning verkar inte vara svaret.

Gymnasiet – skifta platser från teoretiska utbildningar till praktiska

I Sverige, till skillnad i många andra länder, så är inte arbetsmarknadens behov en parameter när gymnasiet dimensioneras. Elevernas val styr till stor del vilket leder till att för många läser högskoleförberedande utbildningar istället för utbildningar som leder till yrkeskompetens som efterfrågas. Utbudet av både samhällsvetare och stylister är nog mättat i de flesta kommuner.

Samtidigt saknas undersköterskor, bilmekaniker och industrioperatörer. Men där fylls inte alltid platserna.

De praktiska utbildningarna måste också bli bättre. Idag räcker t.ex. sällan industriprogrammet utan företag måste börja med internutbildningar för att eleverna ska kunna ta ett industrijobb. Teknikcollege är dock ett undantag som kan inspirera kommuner till bättre utbildningar.

Men grundproblemet är ändå dimensioneringen.

Minska antagningen till högskoleutbildningarna och behåll anslagsnivån

Högskoleutbildningen har kraftigt byggts ut i Sverige under senare decennier. Dels har antalet utbildningsplatser ökad och dels har många utbildningar som tidigare var egna skolor, som polis och sjuksköterskor, blivit akademiska utbildningar. Eller i alla fall flyttat in i högskolan och förlängts. Med större rekrytering till högskolan ökar antalet studenter som är dåligt förberedda för universitetsutbildning.

Högskolesektorn har växt kraftigt och är idag den största statliga sektorn med en omsättning på ca 70 Mdr kr och ca 70 000 anställda. Utbildningsfabrik är nog en bättre generell beskrivning än traditionellt akademiskt lärosäte.

Universitet och högskolor får idag betalt efter hur många som genomgår utbildningarna (HÅS/HÅP). Samtidigt har anslagen till t.ex. NT-utbildningarna som i fasta priser kraftigt sjunkit. Kvantitet framför kvalitet blir då i fokus. Trots allt prat om motsatsen.

Ett sätt att åter höja statusen på högskoleutbildningen och förbättra matchningen är att låta universitet och högskolor behålla dagens anslagsnivå men minska antagningen med säg t.ex. 15 procent. Då skulle kvalitetshöjningar kunna göras samtidigt som överutbildningen skulle minska. Och givetvis behöver samhällets behov ge större genomslag i dimensioneringen mellan olika utbildningar.

Är dessa idéer överhuvudtaget möjliga att genomföra?

Svensk politik har av flera skäl svårt att göra strukturreformer. Jag har svårt att tro att politiken när det gäller utbildningssystemet skulle orka förklara för elever att de inte kan få läsa precis vad de vill, att betyg i större utsträckning skulle vara urvalsinstrument och att universitet och högskolor själva skulle klara av att göra nödvändiga omprioriteringar mellan olika fakulteter för att bättre fånga arbetsmarknadens behov. 

Det finns alltså starka krafter för att bevara dagsläget. Dagens system ställer låga krav på olika aktörer, många elever och studenter kan välja ganska fritt och det är ju lätt att argumentera för att utbildning är bra. Problemet är bara att dagens system skapar missnöje, överutbildning och en dålig matchning av samhällets kompetensbehov.

Och vad får vi istället?

Kunskap måste vara i fokus i hela utbildningssystemet. Men idag kan elever flyttas allt längre upp i utbildningssystemet trots stora kunskapsluckor. Utbildning ses som en rättighet oavsett förkunskaper. Betygen ökar samtidigt som de faktiska kunskaperna sjunker. Vi läser allt längre men kan allt mindre. Knappast vad jag skulle kalla ett kunskapssamhälle .

Konkurrenskraft förutsätter både att vi har kompetens och har förmåga att omsätta detta till värde. Utan reformer kommer utbildningsinflationen att fortsätta. Denna är dyrt både för individer och samhället. Sverige kommer sannolikt därför att fortsätta sjunka i internationella rankingar när det gäller kunskap och konkurrenskraft. Och på sikt kommer det göra oss fattigare.

David Goodhart skriver om att Storbritannien nåt ”Peak head”, dvs. att mer utbildning inte behövs. Det gäller nog Sverige också. Rätt utbildning, inte mera utbildning, är medicinen för framtiden. Så vem tar stafettpinnen och driver den frågan?

---

[1] Karlsson, Nils, Skånberg, Ola, Matchning på den svenska arbetsmarknaden, 2012