Varför utvärderar vi inte forskningspolitiken?
Ett IVA-seminarium jag ledde i Almedalen handlade om hur vi ska utvärdera svensk forskningspolitik. Vad får samhället ut av de investeringar som görs i forskning och utbildning? Det handlar då inte om utvärdering av enskilda forskningsprogram eller citeringar utan av forskningspolitiken som helhet.
Mats Benner inledde med att konstatera att Sverige har en tradition av evidensbaserad policyutveckling. Vi har t.ex. finanspolitiska rådet för den ekonomiska politiken, IFAU för arbetsmarknadspolitiken och Vårdanalys för vård och omsorg. Men inom forskningspolitiken så är det ”ingen vet -alla vet” som gäller, vi vet egentligen inte vad som funkar bra eller dåligt.
Flera andra länder som Norge, Danmark, Schweiz och Storbritannien följer på olika sätt upp de målsättningar och insatser inom forskningspolitiken som beslutats. Genom ständigt oberoende utvärdering av politiken kan den justeras för att stärka lärosätena i den globala konkurrensen. Då behövs det också en klar idé om forskningens roll i samhället, vilka målsättningar som ska gälla och hur kvalitet ska definieras.
De motsättningar som kommer upp i Sverige mellan miljöer och individer, grundforskning och behovsmotiverad forskning liksom gamla mot nya lärosäten finns knappt i andra länder. Med bättre idé och uppföljning av forskningspolitiken skulle vi sannolikt få ut mer kunskap av investeringarna i utbildning och forskning, och en bättre debatt om policyutvecklingen. Kanske skulle också tilliten till lärosätena öka med en annan uppföljning av helheten.
Sverige hade under tio år institutet SISTER som skulle arbeta med övergripande systemanalys inom forskningspolitiken. Institut hade låg basfinansiering och fick mest ägna sig åt uppdragsstudier vilket gav lite utrymme för systemanalyser. I brist på pengar lades det ned 2009.
Det är underligt att Sverige som värnar kunskapsutveckling, vill vara en kunskapsnation och investera i FoU inte med sin tradition av evidensbaserad policyutveckling är intresserad av systemperspektivet i forskningspolitiken.
Sverige skulle behöva en högskolepolitik där man pratar både utbildning och forskning och vad universitet och högskolor ska bidra med till samhället. I denna behövs mål och sedan självständighet och ansvar för lärosätena att driva sin utveckling. Då behövs större tillit från politiken så det inte blir detaljstyrning och allt för detaljrika uppföljningar.