Vad vill politikerna ha lärosätena till?
Under Almedalsveckan ledde jag två seminarier om högskolan, bl.a. ett om ansvarsfördelning mellan universitet/högskola och politiken. Här finns mycket åsikter men lite verkstad.
Som Betty Malmberg (M) uttryckte det så försvåras debatten om universiteten av det från politiken finns en ”beröringsskräck”. Få politiker verkar kunna uttrycka vad man vill med de svenska lärosätena som har 360 000 studenter, 75 000 anställda och omsätter över 60 miljarder kr. Jämför man med försvarspolitiken som omsätter ca 40 miljarder kr så är den politiska debatten hetare och detsamma gäller skolan som omsätter ca 120 miljarder kr. En förklaring kan vara att forskingsanslagen ökat så pass mycket så man inte behövt prioritera som inom andra politikområden.
Men vad har då politiken för idé om lärosätena? Det är luftiga formuleringar som bidra med kompetens och bildning, vara demokratins väktare och lösa globala samhällsutmaningar. Detta är viktigt men hur ska lärosätena göra det då, vilka förutsättningar behövs? Utbildningssektorn kommer genomgå stora förändringar, "Creative destruction" kommer i denna sektor också. Läs om detta i t.ex. denna artikel i Economist.
Sverker Sörlin menar att det finns ett samband mellan självständiga lärosäten och kvalitet i verksamheten. Trots detta diskuteras frågan om autonomi utan att det blir så mycket verkstad. Regeringens förslag till stiftelser utan pengar drogs tillbaks och socialdemokraterna vill ha autonomi inom dagens ramar. Vad det betyder kan man ju undra…
Svenska lärosäten (utom Chalmers och Jönköping) är myndigheter med årliga anslag och regleringsbrev. I global konkurrens om studenter, forskare och anslag är det knappast något som ger tillräcklig självständighet för att bli en vinnare. Myndighetsformen ger regeringen möjlighet till både formell och informell mjuk styrning.
Finland fick år 2010 en ny universitetslag där lärosätena blev stiftelser eller egna juridiska organisationer inom staten. De har fyraåriga avtal med staten om vad man ska göra och får ett gemensamt anslag för forskning och utbildning. De äger sina fastigheter, kan ingå avtal och fick också kapital när de bildades. Resultatet har blivit mer nischade lärosäten samt strategiska satsningar som också inneburit uppsägningar av forskare. Lärosätena är nöjda och politikerna litar på universiteten. I Sverige fortsätter vi prata och utreda, eller som Marianne Stenius, ordförande för Åbo akademi, sade ”I Sverige diskuterar ni ju bara fluglort”.
Även svenska lärosäten behöver ha tillit och självständighet från politiken för att utvecklas i takt med omvärlden. Så varför inte lära av Finland?