Trist valrörelse med allt till alla
Som företagare förundras jag över hur utgiftsfokuserade både riksdags- och kommunpolitiker är i valrörelsen. Man tar skatteintäkterna för givet och få politiker säger något om hur värde skapas i samhället så att det finns något att beskatta. Även om det samlande skattetrycket i Sverige sjunkit senare år så ligger vi fortfarande i toppskiktet inom OECD. Kanske säger det något om det politiska klimatet i Sverige, att politiker tror att det finns en förväntan att samhället ska stå för människors försörjning och se till att alla får jobb och att det då behövs höga skatter.
Jag vill inte tro det. Sverige har blivit allt mer entreprenöriellt, fler startar företag och Sverige ligger ofta i topp i internationella innovationsindex. Detta beror på drivande och kreativa individer och inte på politiker.
Globalt finns ett tryck på lägre löner och lägre skatter. Därför anlitar villaägare lettiska snickare samtidigt som storföretagen drar ned antalet anställda i Sverige och expanderar i andra länder. Ska vi i Sverige kunna ha bra löner, och därmed skattekraft för att finansiera välfärden i framtiden, behöver vi kunna sälja varor och tjänster globalt. För det behöver Sverige vara attraktivt för företag. Det betyder att det behövs ett bättre utbildningssystem, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och goda villkor för företagande. Kommuner behöver då hålla nere skatten och utveckla skolan. Riksdagen behöver besluta om goda villkor för företagande, högskoleutbildning och anställningsregler liksom sociala skyddsnät.
Ett Sverige där politiken primärt ägnar sig åt att fördela skattepengar istället för att att trimma landet för framgång i globaliseringen kommer att hamna på efterkälken. Jag har ingen tilltro till de politiker som lovar allt till alla och tror sig kunna utveckla samhället med detaljstyrning, såsom hur lärarna ska jobba eller hur företagsstyrelser ska sättas ihop. Var finns politikerna som inför valet säger att bra lön och bra välfärd förutsätter ansträngning i såväl skola som arbetsliv? Vilka gränser finns det för vad politiken ska göra? Hur ska Sverige i en global värld ska kunna vara en välfärdsstat? Med den typen av frågor skulle valrörelsen kännas mer relevant än nuvarande uppräkningar av plattityder.