Samverkan till döds - eller varför händer så lite i politiken?
Gårdagens regeringsdeklaration var nog en av de tunnaste på länge. Få ledtrådar gavs om stora samhällsproblem som arbetslöshet, utanförskap, försvaret eller framtida tillväxt. Orden näringsliv och tillväxt nämndes inte alls. Företag nämndes två gånger.
Men varför händer så lite i politiken? Är politiker mindre handlingskraftiga än andra? Eller ligger det i vår kultur att bara prata? Om många problem är tydliga, varför gör man inget åt dem? Så vad kan vi egentligen förvänta oss av beslutsfattare?
Problemet är inte nytt. När Napoleon angrip svenska Pommern år 1809 hände inte mycket i riksdagen. ”Mest förvånad var Karl Johan nog ändå över det faktum att de svenska riksdagsmännen ägnat merparten av riksdagsarbetet åt att debattera brännvinsbeskattningen och brännvinsprivilegierna, ett svenskt särintresse genom århundrandena.”[1].
Det är lätt att göra sig lustig över att vi i dagens djupa ekonomiska kris ägnar debatten åt akuta stödprogram, skatt på plastpåsar och engångsmuggar. Att reformer behövs på flera områden är många experter och forskare eniga om. Nyligen kom t.ex. Omstartskommissionens förslag inom allt från skatter och arbetsmarknad till bostäder och utbildningssystem.
Men insikt om problem och förslag till ändring från experter räcker inte för förändring. Enligt historikern Harari föredrar människor som art makt framför sanning. Vi lägger betydligt mer tid och energi på att försöka kontrollera världen än på att försöka förstå den – och till med när vi försöker förstå den brukar vi göra det i hopp om att förståelsen av världen ska underlätta kontrollen av den.
Många av dagens samhällsproblem har dessutom globalt ursprung i storskaliga strukturella skevheter som t.ex. flyktingströmmar och global uppvärmning. Men våra jägar-samlar- hjärnor har inte utvecklats för att upptäcka strukturella skevheter. [2] Då är det lättare att visa handling i mindre frågor som ligger närmare oss. Som var kommunens nya kommunala hundbad ska ligga eller om munskydd är nödvändigt eller inte.
Forskare och experter förstår världen medan politiken förväntas driva och enas om förslag för väljarnas bästa. Beslut i politiken är en konst sig som innebär att skapa allianser och kompromissa fram beslut.
När man har insikt om problem och vill lösa dem behöver fem komponenter vara på plats för att resultatet ska bli varaktig förändring:
Vision som beskriver vart vi ska och skapar motivation
Kompetens dvs. förmåga att agera
Incitament som påverkar rätt agerande
Nödvändiga resurser
Aktionsplan som beskriver vem som gör vad
Saknas någon av dessa komponenter blir det förvirring, frustration, motstånd och om aktionsplanen saknas, blir ambitionen till förändring ett falskt ställningstagande.
Både offentliga och privata organisationer ägnar allt mer tid åt att skriva policys, strategier och processer. Det visar på ambition men inte alltid på faktisk vilja eller förmåga till förändring.
Samtidigt kan policys för organisationer tolkas som minskat förtroende för medarbetarna. Kan de inte själva fatta beslut om t.ex. resor, etiska principer eller val av fikabröd?
Denna utveckling leder till ”funktionell dumhet”[3], dvs. snävt tänkande och brist på resonemang om långsiktiga konsekvenser. Ytan blir viktigare än innehåll och verkligt resultat. Svaret på frågan - vad som skapar värde i det dagliga arbetet - kan avslöja mycket om en organisation.
Läser du valfri strategi från regeringarna från senaste åren så visar de på goda intentioner. Men vill man verkligen skapa en förändring? Exportstrategin och digitaliseringsstrategin innehåller t.ex. visioner om Sveriges plats i världen men inget om incitament och resurser. Föreslagna insatser sträcker sig till ”ökad samverkan” vilket är till intet förpliktigande.
Riksrevisionen[4] gjorde 2019 en utvärdering av 11 myndigheters samverkan för att motverka organiserad brottslighet. Under 2013-2018 lades 2,8 milj. arbetstimmar ned och kostnaderna för verksamheten uppskattas till minst 1,4 Mdr kr. Slutsatsen blev:
”Riksrevisionens samlade slutsats är att varken regeringen eller myndigheterna säkerställt att verksamheten bedrivs så att målen nås, framförallt då det saknas tillräckliga förutsättningar för att de ska kunna uttala sig om den myndighets-gemensamma verksamhetens måluppfyllnad.”
Det hölls säkert massor av möten men resultatet uteblev. Sannolikt gäller detta också för många andra typer av samverkansuppdrag.
Men det är inte bara samverkan som kräver mycket arbetstid. Ofta föregås strategiarbeten av stora processer. Ta t.ex. Forskningspropositionen till vilken aktörer inbjuds att komma med inspel. Senast kom ca 300 inspel där alla aktörer från universitet till företag, branschorganisationer och fackföreningar lämnar in långa inlägg för att visa på betydelsen av just sitt eget intresse i frågan. Men propositionerna vars huvudsakliga syfte är att fördela forskningsmedel brukar inte ta några större intryck. Det mesta i proppen brukar bli business as usual.
För förändring behövs både insikt om problemen och förmåga att besluta om resultatgivande insatser. I dagens coronakris skulle jag säga att samhällsdebatten ännu inte kommit till insikt om vilka samhällsproblem som kommer i spåren av ökad arbetslöshet och sämre internationell konjunktur. Det politiska läget är dessutom komplicerat och incitamenten hos politiken för att ta strid för större reformer blir då lågt.
Risken är att Sverige fortsätter åka kana nedåt i internationella kunskapsmätningar och blir mindre attraktivt för företagsetableringar. När arbetslösheten ökar de offentliga utgifterna kommer målkonflikter att bli tydliga när staten ska prioritera. Risken är stor att framtidsinvesteringar och reformer trängs undan till förmån för ökad offentlig konsumtion. Offentliga sektorn ökar då på bekostnad av mindre innovation och dynamik i samhället. Det ger på sikt lägre tillväxt och vi får det relativt sämre.
Hur ska man då jobba för att påverka långsiktigt? Jag tror på kunskap och att ett sakligt underlag är basen oavsett frågor man driver. Gärna undersökningar, analyser och trender som visar utveckling och konsekvenser över längre tid, både för t.ex. en bransch och för enskilda företag.
Jag tycker också att fler ska våga prioritera bort arbete som inte kan förväntas ge resultat, som olika samverkansorgan. Fokusera istället på arbete där du kan påverka utvecklingen positivt.
Tyvärr tror jag krisen måste bli mycket djupare för att regering och riksdag ska orka genomföra kraftfulla tillväxtskapande reformer. Insikten om Sveriges reformbehov finns inte i debatten samtidigt som förmågan till att besluta om reformer är låg.
Politiker är knappast mindre handlingskraftiga än andra men de har i dagsläget inga incitament att driva förändring. Därför tror jag inte vi kan förvänta oss några mirakel från politiken. Det finns alltid frågor att diskutera, men de stora frågorna får vänta till en annan gång.
[1] Ahlander, Sverige vid avgrunden 1808-1814, Historisk media 2019
[2] Harari, 21 tankar om det 21:a århundradet, Natur & kultur 2018
[3] Se Alvestam & Spicer, ”Dumhetsparadoxen”, Frit tanke, 2018
[4] RIR 2019:11, Myndighetsgemensamt arbete mot organiserad brottslighet – brister i styrning och uppföljning