I Narcissismens tid står politiken still
Vad är Sverige för något och vart är vi på väg? Idag ser jag inga politiska visioner i något parti. Förr fanns en berättelse om välfärdslandet och den svenska modellen som både skulle skapa och fördela välfärd. Människor strävade framåt, man utbildade sig och jobbade för att få ett bättre liv. Men var är idéerna för framtiden nu? I det politiska samtalet tittar många nostalgiskt tillbaka och det enda man kan klämma ur sig är att det behövs trygghet. När det lyfts som viktigt pekar det snarare på en oro för framtiden.
Novus gjorde nyligen en undersökning där fokus var på vad man förväntar sig av politiken och hur man ser på framtiden. I denna anger 59 procent av svenskarna att man tror att barnen kommer växa upp i ett sämre samhälle. Det finns en upplevd avsaknad av svar från politiken på hur samhället ska utvecklas. Bara 4 procent är mycket trygga med det politiska ledarskapet och hela 55 procent är otrygga med det.
Ett gott ledarskap och förvaltarskap i politiken innebär att man kan hantera problem som kommer upp. Sannolikt är just avsaknaden av handling som skapar den dystra framtidsbilden. Listan med samhällsproblem är lång; bostadsbrist, ökad arbetslöshet, svaga skolresultat, ökad brottslighet, ökat utanförskap och dålig integration. Detta ser väljare men svaren från politiken uteblir. Det politiska ledarskapet har checkat ut.
När politiker alltid vill framstå i god dager blir fokus i politiken på korta utspel, t.ex. moderaterna som mitt i budgetdebatten lyfter söndagsöppet på systemet. Trianguleringen är påtaglig och när en position i en fråga är ledig tar man den. När Kristdemokraterna plötsligt argumenterar för att behålla progressiv skatt (värnskatten) är det inte en position man kan vänta från ett konservativt parti, men positionen var ledig.
För att bygga ett samhälle behövs en gemensam berättelse om vart vi ska och människor behöver känna att man vill bidra. Ändå är det bara 11 procent i Novus undersökning som tycker visioner är viktiga. Sverige är i värderingsstudier extremt individualistiskt. Detta förstärks av sociala medier där bekräftelse av ”me, myself and I” är det centrala. Detta gäller också politiker. För att lösa samhällsproblem behövs reformer som kan möta motstånd. Istället för att argumentera och driva något tufft är det lättare att som politiker ta enkla politiska poäng på småsaker.
Jasenko Selimovic konstaterar i Kvartal att han efter nästan hela sitt liv i Sverige inte känner sig som svensk. Han syster som varit lika länge i USA är dock fullfjädrad amerikan. Vad som är svenskt växer fram i samhället och är inget som politiken bestämmer. Ett samhälle behöver en berättelse om vad Sverige vill vara och vart vi är på väg. USA har den amerikanska drömmen där man förväntas bygga sin framtid (visst, det finns problem) men vem kan säga vad Sverige är idag?
Otrygghet, många som mår dåligt, skjutningar och handgranater. Bilden av Sverige idag är trist och bidrar till den negativa framtidsbilden. Sverige har alla förutsättningar att fortsätta med kunskap utvecklas som välmående rikt land. Men vi kan inte lita på gamla segrar utan måste ha en dröm om något bättre och faktiskt anstränga oss.
Politiskt ledarskap innebär att skapa berättelsen, få människor med sig och bygga sin trovärdighet på handling. Idag finns varken berättelsen eller handlingskraften. Det ökar risken för att väljare söker sig till ytterlighetspartier som utan att ifrågasättas av andra partier pekar på enkla lösningar. Risken ökar också för att allt fler inte heller känner sig som en del i samhället. Då blir fokus på att skydda sig själv och strunta i andra. Det är knappast ett samhälle många vill ha.