Forskningssamverkan i Almedalen
Under årets Almedalsvecka ordnades drygt 3400 seminarier, 55 av dessa berörde på något sätt forskning och samverkan. Två av dessa seminarier hade jag förmånen att leda. Samverkan är ett begrepp ungefär som innovation eller hållbar utveckling, ord som alla är för och ingen emot. Men för att det ska vara meningsfullt att prata om samverkan så behöver man definiera vad det är.
Nyttiggörande av forskning vill alla ha och samverkan mellan forskning/utbildning och samhället är ett sätt för kunskapen att komma till nytta. Men detta sker inte av sig själv. Lärosätenas uppgift är att bedriva forskning och utbildning och att samverka med det omgivande samhället så forskning kommer till nytta. Svenska lärosäten hade 2013 en budget på 63 Mdr kr (nästan bara offentliga medel) och 75 000 anställda. Det är en stor investering som bör ge utdelning för samhället.
Samverkan deltar ingen i utan skäl. Samarbete i alla former kräver att alla som deltagares egenintressen tillgodoses. Företag vill ha bra studenter och därför påverka utbildningen och genom långsiktiga forskningssamarbeten ha koll på kunskapsfronten. Därför söker de samarbete. Men från lärosätena är intresset för att sätta av tid och investera i samarbete oftast svagt. Att man inte får finansiering för samverkan anges ofta som skäl. Trots ökad autonomi för lärosätena och ökade faktultetsmedel så tycks inte samarbete med samhället prioriteras. Klarar inte universitet och högskolor att driva detta själv ökar trycket från övriga samhället på detaljstyrning av hur lärosätena bedriver sin verksamhet.
Sverige behöver toppforskning och högskoleutbildning av hög kvalitet. Nu pekar många indikatorer åt fel håll och lärosätena tycks, om man tar samverkansfrågan som exempel, inte utnyttja sin autonomi för att utveckla sin verksamhet. Det är synd, 63 Mdr kr per år för att utveckla samhället med kunskap bör ge större utdelning än idag.