Är grönt stål en frälsare eller en bubbla?
Är grönt stål en frälsare eller en bubbla?
Tillgången till el avgör om grönt stål blir verklighet. Det gör att politiken och inte nationalekonomer eller företagare sitter på nyckeln. Orkar politiken skapa förutsättningar för ny elproduktion?
Många seminarier har hållits och mycket har skrivits om Sveriges möjligheter med grönt stål. Nyligen presenterade Skandinaviska Policyinsitutet den första rapporten i en rapportserie där man studerar satsningarna på grönt stål i Norrbotten. Rapporten diskuterades vid ett webinarium med författarna/nationalekonomerna samt företrädare för H2 GreenSteel. Men man pratar inte samma språk.
Jag har under lång tid jobbat med policy i gränslandet politik-näringsliv-forskning och sett hur svårt olika aktörer har att förstå varandra. I den debatt som uppstått efter rapporten i media och på sociala medier kan man undra om någon läst, eller om många bara känt efter lite. Är inte detta en bra idé?
LKAB/Hybrits och H2 GreenSteels satsningar har ett vällovligt syfte. Få torde ifrågasätta behovet, klimatfrågan behöver många olika lösningar. Men jag kan lika lite som någon annan lekman avgöra om dessa investeringar är bra tekniskt, om de kan bli lönsamma och vilka alternativ som finns.
Men jag oroas av bristen på intresse för en djupare diskussion. Historien brukar inte upprepas men mönster går igen. Man lära av tidigare framgångar och misstag oavsett vad man tycker om sakfrågan. Satsningar på flera hundra miljarder förtjänar en bättre diskussion, speciellt om det handlar om ett statligt bolag som LKAB.
Men att få företag och nationalekonomer att diskutera verkar svårt.
Företag är rationella utifrån förutsättningarna på sin marknad
Företag verkar på olika marknader och utvecklas utifrån de förutsättningar som finns. Genom ”kreativ förstörelse” utvecklas näringslivet när innovativ teknik och ekonomi tar språng. Gamla företag konkurreras ut och resurserna och arbetskraften kan flyttas till det nya. En stor del av Sveriges tillväxt under efterkrigstiden byggde på bejakandet av strukturomvandling. Fungerande marknader som ständigt utvecklas är centralt för tillväxt.
Investerare analyserar ofta teknik-, marknads- och managementrisk vid investeringar. Alltså om tekniken fungerar, om marknaden finns och om ledningen kan fixa jobbet. Till investeringar som är beroende av politiska beslut tillkommer en politisk risk.
Ramverk, dvs. regler för marknadens funktion och företagens möjligheter att verka, sätts av politiken. Under lång tid har ökad frihandel bidragit till ökad specialisering i värdekedjorna. Det har ökat konkurrensen, produktiviteten och därmed tillväxten.
Men idag finns tendenser till ökad protektionism i både USA och EU. Man vill intervenera genom t.ex. Inflation Recuction Act i USA och ”strategisk autonomi” i EU. I lågkonjunktur ökar också intresset hos nationella politiker att göra ”satsningar” och många branscher vill då ha stöd. “Grön omställning” lockar till aktiv industripolitik. Det försämrar långsiktigt konkurrensen och innovationsförmågan.
När politiken börjar intervenera genom t.ex. statsstöd på vissa marknader rubbas konkurrensen samtidigt som andra områden får mindre medel. Risken för ineffektivt och slöseri med skattemedel ökar. Då är det dags att börja analysera alternativen och konsekvenserna, dvs. kostnader och nyttor av olika politiska satsningar.
Nationalekonomer är rationella på samhällsnivå
Nationalekonomer studerar hur resurser används i samhället både på samhälls- och marknadsnivå. Det finns alltid en alternativkostnad när resurser används. Om t.ex. 100 Mdkr satsas på en viss bransch så minskar den potentiella investeringen någon annanstans som kanske skulle ge högre avkastning.
Det som gjort nationalekonomer intresserade av det gröna stålet är inte vad enskilda investerare gör för sina pengar utan hur samhället påverkas, speciellt om skattepengar ska användas som delfinansiering.
Om det helstatliga LKAB ska investera flera hundra miljarder i ny teknik blir det en fråga för skattebetalarna och därmed intressant att studera effekterna ur nationalekonomiskt perspektiv. Om Sverige t.ex. vill nå en viss utsläppsminskning, är då detta det mest effektiva sättet att göra det på?
Till detta kommer också konsekvenserna för samhället som att kommuner växer, det behövs ny kompetens och ny infrastruktur m.m. Det kan skapa framtidsanda, utvecklade samhällen och bidra till nya jobb. Något som kräver stora offentliga investeringar.
När alla springer åt samma håll och kritiska frågor inte ställs ökar risken för bubblor.
Bubblor är en del i ekonomisk utveckling
Bubblor som brister är inget konstigt i ekonomiska sammanhang. Holländska tulpanlökar, Krügerkraschen, 90-talets bostadsbubbla, IT-bubblan m.m. är exempel.
Att företag kommer och går är en del i strukturomvandlingen som följer av ekonomiska bubblor. Men om politiker med skattepengar börjar subventionera vissa branscher ökar risken för bubblor. Sandström och Björnemalm sammanfattade om lärdomar från tidigare svenska etanolsatsningar i Ekonomisk debatt till:
Vår slutsats är att gröna bubblor uppstår när politiska interventioner i form av lagar och ekonomiska stöd medför en form av social och politisk högkonjunktur, som i sin tur inte matchas av underliggande teknologisk och ekonomisk konkurrenskraft. Som tyngd av en gravitationskraft kollapsar sedan den sociala och politiska bubblan under bristande realism, varpå skattebetalarkollektivet får bekosta notan en gång till.
Faktorer som kan bidra till bubblor utifrån lärdomar från etanolsatsningarna är:
Krav på snabba resultat gör att kortsiktiga resultat sätts före långsiktiga förändringar.
Teknikneutralitet är lätt i teorin men svårt i praktiken. Man gynnar lätt “fel” teknik.
Intressegrupper får oproportionerligt stort inflytande på politikens utformning.
Konsensuskultur gör att kritisk diskussion inte tillåts bidra till bättre policy, förslagen ses som absolut nödvändiga.
När man arbetar med andras pengar finns som bekant ingen gräns för hur stor risk man kan ta.
Eltillgången avgör framtiden för grönt stål
LKAB/Hybrit och H2 GreenSteel bör inte dras över samma kam. De har olika ägare, olika finansiering och fokus. H2 GreenSteel är till större delen privatfinansierat och har ett energibehov på ca 12 TWh som till viss del redan är säkrat.
LKAB är helstatligt och har fram till 2040 ett energibehov på 50 TWh och 70 TWh till 2050. Fram till 2050 planerar LKAB att investera dryg 400 Mdkr.
Inget av dessa projekt kommer bli verklighet utan att politiken skapar förutsättningar för ny elproduktion. Havsbaserad vindkraft tar idag 12 år att bygga, kärnkraft (senast i Finland) 18 år och det tar 14 år för Svenska kraftnät att bygga överföringskapacitet. Snabbhet är inte ett svenskt styrkeområde.
Svensk elproduktion har legat ganska konstant sedan 1980-talet med skillnaden att politiska incitament gjort att vindkraft delvis ersatt kärnkraft. Energianvändningen har legat förhållandevis konstant.
Framåt pekar många prognoser på en fördubbling av elanvändningen till 2040. Men det räcker inte att fördubbla elproduktionen. I takt med att en större del av dagens elproduktion når sin ekonomiska livslängd behöver också den ersättas.
Prognoserna för ökad elanvändning finns i många länder, bl.a. p.g.a. elektrifieringen av transportsektorn. Så den stora frågan är om Sverige och Norden klarar att fördubbla elproduktionen fram till 2040.
Att säga att det behövs samverkan räcker inte långt. Det behövs långsiktigt stabila förutsättningar som förutsägbara skatter och elpriser samt snabbare tillståndsprocesser i ett politikområde som är fullt av målkonflikter. Därmed avgör politiken om grönt stål kommer bli verklighet.
Hur stor risk ska LKAB få ta?
Bolagen är experter på att bedöma marknadsförutsättningarna för skrot, pellets, alternativa tekniker osv. På de marknaderna finns stora risker men den största risken med dessa projekt är politisk. Klarar politiken att snabbt skapa långsiktiga förutsättningar för investeringar i ny elproduktion?
LKAB planerar att investera drygt 400 Mdkr i fossilfri järnsvampsproduktion till år 2050. Man ska satsa på ny teknik i en skala som aldrig testats och dessutom förflytta sig i värdekedjan. Det gör att också teknik och marknadsrisken är mycket stor.
Offentliga bolag tenderar att vara mer riskbenägna än privata bolag. Lärdomar från Vattenfalls äventyr med Nuon ledde till avskrivningar på 50 Mdkr för en investering på 89 Mdkr. Skellefteå kraft gjorde nedskrivningar av Blaikens vindkraftspark med 560 Mkr tre år efter att investeringen på 3,3 Mdkr var klar. Och många kommuner har förlorat miljarder på biogas och etanol.
Vilken risk LKAB som statligt bolag ska få ta kommer förr eller senare att bli en politisk debatt.
Lärdomar för framtiden
Sverige har säkert massor av chanser att utveckla grön teknik och kanske är grön stål ett sådant område. Men blandningen av opportunistiska bolag, kommuner som behöver jobb, myndigheter/EU som ska dela ut bidrag samt politiker som vill vara goda är en dålig mix.
Det finns många lärdomar att dra av tidigare samhällsförändringar och offentliga försök till att subventionera fram nya branscher. Den främsta lärdomen är kanske att när det blir lite “frälsningsstämning” och alla är eniga så bör man tänka till.
Det går att lära av historien, både av framgångar och bubblor, och det behövs en mer kvalificerad diskussion mellan företag, nationalekonomer och politiker. Då kan kanske bra policy utvecklas som också stärker andra branscher för en grön utveckling.
Till sist så tror jag personligen mer på H2 Green Steel än på LKAB eftersom de inte behöver lika mycket el och därmed inte är lika politiskt utsatta. Utöver elbehovet så tycks teknik- och marknadsriskerna vara rätt höga.
Men som uppvuxen i Boden är jag kanske lite partisk.
Några länkar:
IVA-seminarium om samhällsomvandlingen i norr
Skandinaviska policyinsitutet webinarium: Från brunt till grönt